TW ÅNGEST ANG UTSEENDE

Mina dagar när jag har vaknat brukar börja med att jag sätter mig framför spegeln. Mest för att konstatera hur håret och gårdagens smink sitter innan jag möter några människor. Det jag möts av är ofta stripigt hår, svarta ringar under ögonen, finnar, rynkor, grå hud och ett ärligt sagt riktigt fult ansikte. Jag tvingas alltså att gå runt med det här ansiktet. Jag ser människor gå runt osminkade på fest, i en lortig t-shirt och slitna jeans och de ser ut som Victoria Secret modeller. Jag gör mitt bästa angående smink och hårprodukter och kläder och ändå känns det som att jag förstör alla människors dag när dom ser mitt ansikte. Försöker att inte skratta för mycket för att inte visa mina äckliga tänder och så att folk ska slippa höra det irriterande ljudet som kommer från min mun. Det finns inte en enda dag då jag har tänkt "Åh, idag är jag jättefin". Det finns dagar då jag tyckt att jag är anständig nog för en selfie eller att jag känt att idag, blir nog ingen irriterad av att se mitt ansikte.

Den djupaste delen i det här tänkandet var när jag gick på högskolan. Det var bara två månader, men det var så mycket jag orkade med dessa tankar i huvudet. Jag tyckte folk gjorde "spy-grimaser" bakom/bredvid mig när dom kollade på mig, flertal gånger tyckte jag höra att någon skrek ful, var många sjuka i klassen en dag trodde jag att det var pga att mitt utseende störde dom så mycket. Ansiktet, den dallrande tjocka kroppen jag vandrar runt i. Jag vill bara skrika. Skrika rakt ut. Jag slog sönder speglar, skrek mig hes på morgonen när jag skulle gå dit. Så jag skrev ut mig. Skrev ut mig från min dröm.

Jag minns det 10-åriga jag, med blonda lockar och lysande blå ögon. En dag tog mamma in mig i badrummet och satte ett måttband runt min midja. Hon sa att hon visste att jag slängde all mat när de gick ifrån bordet och att jag aldrig åt om jag inte var hemma. Hon sa åt mig att kolla mig i spegeln. Jag såg bara en tjock tjej framför mig. Då höll hon fram måttbandet, som en cirkel, efter dom mått som min midja var. Jag förstod inte. Cirkeln var mycket mindre än det jag såg i spegeln. Så jag kollade en gång till och då såg jag. Tydliga nyckelben, armar som nästan bara var ben. Jag kramade mamma och hon sa att jag måste börja äta igen, annars måste jag kanske läggas in på ett mat-sjukhus. Och jag lovade.

Men trotts det har ätstörningarna fortsatt, även nu när jag är 19, snart 20 år. Jag pendlar mycket i vikt. Dessutom ena veckan kan jag äta pizza, godis, chips varje dag för att sedan i två veckor kanske få i mig två mackor som max per dag.

Och något som skapar ännu mera ångest är att bli kallad fin/snygg/söt. För varför ljuger människor för mig? jag vet ju hur jag ser ut och de behövs inte ljugas för att jag ska må bättre. Var hellre tysta.

/// Ångest, tas nog bort om en stund.