2020

jag har verkligen ett uselt tinder-game. men jag tycker det är svårt för jag är verkligen inte en sån kille som tar den lediga tjej som står närmast. eller vill iaf inte vara en sån. ändå finns det något patetiskt i den där jakten på unicitet också.

jag tror verkligen att hon jag träffade förra veckan och jag hade varit bra tillsammans. är det kanske inte så att två väldigt lika själar ställer upp en massa ytliga hinder för att slippa konfronteras med faktumet att man sett något i varandra?

samtidigt är det kanske idiotiskt att försöka se på tinder-dejtande 2020 med så rosaskimrande glasögon. så himla mycket sjuka saker som unga människor måste vara med om på grund av den där appen, jag tror få förstår hur mycket som verkligen är olika typer av normaliserade emotionella övergrepp. och då har vi inte ens pratat om de fysiska övergreppen.

jag vet inte, min impuls är väl bara att dra någon bort från allt det där. säga hej, det är ett skitsystem, men vi är ute nu, vi har varandra. samtidigt som jag inte vet hur nöjd jag själv hade varit med att kastas ut ur den där karusellen för att plötsliga ligga i en säng... med mig.

men rimligen finns det väl ändå någon tillräckligt tokig människa där ute för det också.