Tankarna gnager

Kan varken se klart eller tänka utan att falla tillbaka.
Tillbaka till det som en gång var min vardag. Till den tiden då jag inte trodde att jag kunde komma från botten upp till toppen igen.
Jag blir rädd och orolig över mig själv vad jag kan göra med min egna kropp. Vad jag dessutom gjort med min kropp. Jag har förstört mitt skal, medan andra har gnagt sönder innehållet.
Det är inte jätte synd om mig, folk har det värre. Men i mitt liv, finns det inget värre än när man själv är på botten, för vems liv ska jag jämföra med. Jag kan ingen annan ens min egna livshistoria.