Samma visa om och om igen.

Då var det dags igen, tvinga mig själv att gå till jobbet.
Vill gräva ner mig och aldrig mer komma upp igen eller bara dra ifrån landet, FLY.
Det är ju det jag är bäst på så varför inte.

Ångesten kryper fram, vill inte till jobbet.
Och vill inte att allt ska bli som förut.

Pappa ska flytta ihop med sitt ex igen, båda mina bröder är sura på han och jag börjar glida ifrån han redan.
Jag mår dåligt för hans skull, jag mår så jävla dåligt att han ska förlora sina barn för han behandlar oss dåligt. Jag vill bara skrika på han och få han att inse, men det hjälper inte. Ingenting hjälper längre.
Vet inte vad jag ska ta mig till.

Inte nog med det så känner jag mig så extremt ensam, har ingen ork till någonting. Bor i en svinstia. ALLT är bara helt hopplöst.
När man väl har orken till att göra något så händer det alltid nå skit som får en att inte orka mer.

Nej, jag är inte självmordsbenägen, verkligen inte, inte igen. Och nej kommer inte må lika dåligt som jag gjort förut, OM jag skulle göra det, skulle jag inte ha några planer på att skära mig igen. Inte alls.
För jag mår dåligt över mina ärr.

Nåväl, snart kommer väl ljusare tider.

Hoppas på att denna vecka går snabbt i alla fall, för på fredag ska Adrian komma hit och mysa med mig. Behövs, snacka skit och mysa. Japp, verkligen super.

Inte den vackraste i alla fall.