Mitt liv i spillor

Pappa kom hem förra veckan och sa :
Vi ska till Ullared, eller, ah, vi har bokat stuga men bara till 4. För vi antog att du inte vill ta ledigt från jobbet. Jaha, om jag vill följa med då? Ah då tar vi med husvagnen. Jo tack, känner man sig nå älskad eller? NÄR dom antar att jag ska jobba och jag får följa med men en plats i husvagnen. Jo tack. Känns ju lite sådär, att du går tillbaka till din gamla familj. Den som jag flydde ifrån, den jag hatade. OCH DU VET DET, du säger bara att ni inte ska flytta ihop så länge jag bor hemma. Jo tack, men du fryser ut mig, det gör du.

Ingen 50 års fest blir det heller, för du ska bort med hon.

Jag öppnar käften säger att det inte är så konstigt att du förlorar alla.
Visst att folk inte tar oss i första hand, vi är dom två svarta fåren. Men du måste tänka pappa, för att få upp ett förtroende igen, måste du ju kämpa för det. Samma som för mig.

Jag blir så besviken hela tiden. Vet inte om jag orkar så mycket mer.
Det går så jävla dåligt i mitt liv nu så det inte finns.

Och illamåendet kommer tillbaka, så har ingen ork med något längre. Ingenting alls.
Vill ligga i sängen, glo serie och dö för alltid, typ.

Nej, det är inte min tid just nu.
Sen på kursen pratar vi om mål i livet.
Jag, ska bestämma mål? Jag vet inte ens vad jag vill göra imorgon. Nej, jag är för förvirrad för detta. Allt kan bara slänga sig i väggen

Vill bara gråta, skrika ut. Slänga allt de dåliga, alla åt helvete. Bara börja om. MEN JAG ÄR FÖR FEG. Jag är en stor jävla mes.