Skriver ut

Det spelar ingen roll vart jag är, alla kollar snett på mina ärr. Min största önskan är att spola tillbaka tiden och bara strunta i att ta ut min smärta på mig själv. Det måste vara det absolut dummaste jag gjort i hela mitt liv. Varför inte börja boxas eller börja gymmat? Varför valde jag att svälta ner mig själv och skära mig? Tack vare att jag valde de valen har det fortfarande påverkat mig än idag. Jag har fortfarande svårt att äta i vissa perioder. Som idag, klockan är 5 på eftermiddagen här och jag har fortfarande inte fått i mig någon riktig mat. Igår åt jag en halv pannkaka, det var de enda jag fick i mig.
Och mina ärr, jag kan inte gå i shorts, alla tittar snett på mina ben, armarna syns knappt. Jag skäms, så fruktansvärt.
Kommer aldrig glömma den dagen i skolan när jag äntligen vågade sätta på mig korta shorts, då några i min klass (hade skåp bredvid mig) började viska, och kollade på mina ben. Jag förstod på direkten men orkade verkligen inte lägga ner energi på att ens säga "ja jag har skärt mig, vad spelar de för roll?". Mina vänner sa att de hade pratat om mig osv men jag orkade inte ens svara dem, jag sa bara att de var okej och att jag inte brydde mig. Men jag brydde mig verkligen om det, det tar fortfarande som fan när folk frågar vad jag gjort, jag har sån ångest över att jag gjorde som jag gjorde. Jag skäms över mig själv, över mina ärr. Jag vågar knappt gå med shorts i Sverige. Trodde de skulle vara annorlunda här i Thailand men människor är människor, de kollar fortfarande snett på mina ben...

Idag har jag tatuerat in texten

Cause they dont even know you, all they see is scars. They dont see the angel living in your heart

På underarmen.