Är jag en astronaut?

Återigen ifrågasätter jag hur jag någonsin skulle kunna klara av att bo ensam. Adrian åkte tillbaka till Stockholm för några timmar sedan och min mamma bestämde sig för att sova borta en natt till. Så nu sitter jag ensam i min säng och vill bara att tiden ska gå fort.
Blir så otroligt rastlös och obekväm så fort jag är ensam i mer än några timmar. Det fungerade hyfsat igår, för då visste jag att någon skulle komma hit senare och vilja kramas, men idag är lägenheten så himla tyst. Ingen kommer hem.

Egentligen har jag pratat med en bekant om att ta en öl, men just nu känns det slightly överväldigande att dra ut på krogen. Mitt psyke vill liksom inte samarbeta.
Vet inte vad jag ska göra. Vill kunna vara ensam utan att bli så jävla deppig, haha. Vill att någonting ska hända här.

Hur gör ni för att inte kapitulera i rastlös- och ensamheten?? Eller gör ni det??