Jag har lögnen på tungan.

Idag (jag har ju inte sovit än så det är fortfarande söndag i min värld; anpassa er) har jag fars dag-firat; för det ska man ju tydligen göra idag. Min pappa försökte tvinga i mig kött men sa att jag nöjer mig faktiskt himla bra med min spenat. Han blev lite kränkt-vit-köttätare, men så lätt fäller du inte min moral, hörru!! Sen drack vi te och snackade life.

Igår hade jag en jättefin stund med min lillebror, ett sådant som tyvärr kommer så sällan nu för tiden. Han berättade om alla rövhattar på hans skola och så skrattade vi åt idol-reprisen. Sen skulle han knata ner till pappa och gav mig en lång kram och sa tack. Tack för vad? Jag vet inte, jag frågade inte.

Just nu sitter jag och lyssnar på Kent-listan Arvid satte ihop åt mig för ett par månader sedan
(https://open.spotify.com/user/sodapops15/playlist/3lDVAAxJG1daZJ5DrXTf38) och känner mig rätt sentimental och trött i huvudet. Inte på ett "jag kommer somna"-sätt, för det kommer jag tydligen inte göra, utan på ett "känn dig ensam du är omringad, känn dig vilsen du är borttappad"-sätt. Imorgon tar helgen slut och jag vet inte.