En saga om sexuella trakasserier och "inte alla män".

Idag har jag mått bra; mådde bra. Hade en ledig dag och senare satt jag tillsammans med Lucas och frös utanför Pustervik ett par timmar, men det kändes ändå bra.
Tills jag klev av bussen på väg hem.
Det här kommer vara ett konstigt inlägg, som kanske inte kommer finnas kvar så länge; för på något sätt är det jag som skäms. Men oavsett hur dumt det är, så är det här en ventil.
Och jag antar att jag kanske borde TW/CW:a det här inlägget.

Jag gick av bussen och började gå hemåt; förbi min gamla grundskola där jag passerade en man med en hund. Hunden började skälla mot mig vilket jag log lite ursäktande för; som om det var alldeles förjävligt av mig som hade kommit där och stört dess lugna nattpromenad. Men det var ju ingenting, det var ju lugnt. Att en hund började skälla mot mig var väl ingenting att reagera på; tills det var ägaren som öppnade käften och började skälla. "Hon skäller bara på slynor". I några sekunder stod jag bara och tittade på honom; den här mannen, förmodligen i trettioårsåldern, som alltså precis hade gett mig en verbal käftsmäll. Efter ett tag fick jag fram ett "ursäkta?" varpå han upprepade sig. "Hon skäller bara på äckliga HOROR som dig" sa han långsamt och tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet, samtidigt som han tog några steg närmare och sträckte ut handen efter min arm. Där var det någonting som totalt slog över i mitt huvud och jag fick spänna varenda muskel i kroppen för att inte 1. ramla ihop på marken, 2. börja grina, eller 3. attackera honom (vilket jag nu i efterhand nog ångrar att jag inte gjorde). Istället vände jag om och fortsatte gå ner för backen, nu snabbare, mer joggandes. Bakom mig skrattade han överlägset och ropade "fan vad skönt att du går, du hade inte ens varit värd att våldta!"

Resten av hemvägen kommer jag inte ihåg. Då var jag helt och hållet bortkopplad i min egna lilla bubbla. Väl hemma i min säng uppmärksammade jag ångestklumpen i bröstet som fick mig att börja hyperventilera.
Så, tack till den okända mannen som på några minuter klädde av mig med bara ord och gjorde en trevlig kväll till en självhats-kväll. Det spelar ingen roll hur onykter du eventuellt må ha varit, eller hur uppenbart provocerad du blev av min blotta existens; jag önskar att du kunde veta att de där jävla orden har fått mig att grina non-stop sedan jag kom hem, att du raserade den naiva lilla trygghetsbubbla jag byggt upp och att jag funderar på ifall jag ens orkar sätta en fot utanför dörren imorgon. Kanske är det svagt av mig och kanske är det jag som borde be om ursäkt för att jag bryter ihop. Men jag vill inte tänka så.
Tack så fruktansvärt jävla mycket för ångesten.