Ett kanske lite för ärligt inlägg.

(Jag antar att det är lite tw på det här inlägget, trots att det främst handlar om tillfrisknande. Better safe than sorry, eller?)

Idag hade jag mitt första möte med min nya psykolog. Det var bra och jag känner mig mer okej just nu än på länge tror jag. Berättade för henne om mina aggressionsproblem och hur jag oftast bara vill knäcka någons näsben alt. hänga första bästa person i dennes egna inälvor, när jag blir för stressad eller ångestfylld, eller uttråkad - någonting som jag sällan tar upp då jag är uppriktigt rädd för att prata om det. Hon svarade att jag gärna får skrika på henne, men helst undvika att knäcka några ben. Hon försökte inte pressa fram saker och talade inte till mig som att jag satt där för att jag är dum i huvudet. För en gångs skull kändes ett BUP-samtal inte löjligt.

Vill ni veta en hemlighet? För exakt en månad sedan idag vaknade jag upp och inte riktigt visste vart jag var. Jag vaknade hos min pappa, där jag väldigt sällan befinner mig nu för tiden. Jag hade natten innan försökt ta mitt liv, stänga av mig själv, dö, avlida; vilken fras en nu föredrar. Oavsett vilka fina ord som skrivs ner i journalerna så hade jag överdoserat på mina gömda mediciner när jag befann mig i något slags psykos-liknande tillstånd. Skolan gick åt helvete, mitt magra sociala liv gick ganska så duktigt åt helvete det också och personen som då höll fast mitt hjärta i en jävla fiskelina hade precis klippt av den och bett mig dra åt helvete. Och jag var ensam hemma. Så varför i helvete inte?, tänkte jag.
Nu en månad senare är jag glad att min pappa överanalyserade mina fumliga sms och kom hit innan det faktiskt gick riktigt illa. För trots att det mesta faktiskt fortfarande går åt helvete, så har jag precis träffat en ny psykolog, personerna jag umgås med mest börjar visa allt mer förståelse för mitt mående, jag har insett att jag faktiskt inte behöver vissa människor i mitt liv för att må bra och det var ju faktiskt över fem månader sedan som jag senast frivilligt ristade i min hud.

Jag mår fan bra idag. Alltså, riktigt jävla bra. Om några timmar ska jag iväg till studion och repa och snart ska vi ha våran första riktiga spelning. Det känns bra, och om jag ska vara ärlig så skrämmer det mig så in i helvete.