Förlåt mig för att jag frågar, men är det här allt, liksom?

Det ligger glassplitter över hela vardagsrumsgolvet och hon snyter sig var tionde minut. Han säger ingenting, sitter inne på sitt rum. Kanske är det så här en vanlig, funktionell familj ser ut? Eller så kanske bara allt är rakt åt helvete.
I vilket fall, så känns allting så jävla meningslöst, värdelöst. Det händer ju så himla mycket, men det händer ju aldrig någonsin någonting.