Kom så glömmer vi döden; han röker i vår säng

"Hur sunkig går det ens att bli?"; frågade jag mig själv innan den här sjukdomen kom över mig. Nu tror jag att jag har nått gränsen på hur ofräsch en levande varelse får lov att bli.



I fredags var jag på väg ut och började känna av smärtor i ländryggen, vilket jag viftade bort som "ömma muskler".
Planerna sket sig och spenderade istället kvällen/natten med att mest inte göra någonting; fortfarande med de där jävla smärtorna, nu svårare att ignorera. Fast dum som jag är gjorde jag inte heller nu någonting åt dem.
Lördagsmorgonen kändes okej, tills jag gick upp ur sängen (eller mer försökte kravla ur sängen utan att skrika alt. svimma av smärta).
Blev i princip ivägsläpad till sjukhuset några timmar senare där det visade sig att jag haft skyhög feber, som jag ej känt av; samt njurbäckeninflammation ":-)"
Läkaren sa mer eller mindre att ifall jag ej sköter medicineringen ordentligt kommer jag drabbas av blodförgiftning och dö. Så det var himla upplyftande nyheter.

Senaste dagarna har alltså spenderats i säng/soffa fullproppad med smärtstillande och penicillin. Var enda liten rörelse får min kropp att ifrågasätta varför den fortfarande fungerar. Så ett tips från en envis men uppenbart jävligt dum männsika: SKJUT INTE UPP LÄKARBESÖK!!!

tack o hej