Kaffekopp.

Och så blev det som det alltid brukar bli; så som det alltid blivit.
Skrik, bråk och irrelevanta, sarkastiska konversationer. Och jag, lika tyst som alltid. "Kan du inte bara köra upp henne till psyket?"
Sedan stormade han ut med slingor av hatiska ord ringlande efter sig. Och den där jävla sönderslagna kaffekoppen ser så förbannat ensam ut där den ligger på vardagsrumsgolvet.

Om mindre än en vecka fyller jag år. Förstår verkligen inte hur jag fortfarande lever och andas. Önskar att jag hade tagit tag i allting när det var enklare, och bara avslutat allting, där och då.
Just nu vill jag bara fly till stadsbiblioteket, som vanligt. Jag vill stå på Älvsborgsbrons kant och veta att jag är två centimeter ifrån att falla. Jag vill vara helt ensam, fast samtidigt vill jag vara så totalt omringad av folk att jag slipper känna mig själv. Jag vill må bra. Jag vill inte behöva andas längre.

Jag känner mig så patetiskt jävla tom; och fast än hon står på tröskeln till min dörr och skriker just nu, så hör jag inte ett enda ord. Tänker bara på Älvsborgsbron, eller stadsbiblioteket.