Now you're just somebody that I used to know...

Ensam.

Jag känner mig så ofta ensam nuförtiden. Fast det finns så mycket fint folk i min närhet.
Så många som skulle kunna få mig att känna mig lite mindre ensam, om jag lät dom. Men det gör jag inte. Jag stänger ute alla, låter dom inte se hur ensam jag är, klistrar på ett leende och skrattar.
Som om allt är bra
För det är för jobbigt. För jobbigt att förklara vad som är fel, för jobbigt att förklara att allt inte alls är bra, för jobbigt att behöva någon.
Jag saknar det, saknar känslan av att betyda så mycket för någon. Att kunna smsa eller ringa närsomhelst och aldrig behöva känna sig klängig eller påträngande - för att jag betydde lika mycket för den personen som den betydde för mig, och var lika saknad. Antar att jag är överdrivet fixerad vid tanken på att vara "den enda" - men åh så fint det är att få känna det.
Nuförtiden så känner jag mig klängig och påträngande hela tiden. Då ligger jag hellre och gör ingenting än tränger mig på någon som egentligen inte orkar prata med mig. Hatar att behöva någon mer än denne behöver mig.

You didn't have to cut me off
Make out like it never happened and that we were nothing
You treat me like a stranger and it feels so rough