På vilket sätt är det realistiskt att en student under 20 år ska ha råd att betala 700 kr per samtal för att få terapi? För att ha en chans att må bra? Hur är det tänkt när studiebidraget är på 1050 kr och terapin går ut på att ses en gång i veckan? Varför finns det inga subventioner för det här?
I mitt fall så kommer jag troligtvis kunna be mina föräldrar om hjälp. Det här är troligtvis något jag kommer att kunna ha råd med, trots allt. Men hur många är det egentligen som inte har den möjligheten? Vars föräldrar kanske till och med är själva anledningen till att de behöver terapi?
Den terapi jag vill testa är KBT, kognitiv beteendeterapi.
Jag har tidigare gått hos flera psykologer, psykoterapeut och psykiatriker. Jag har insett att vanlig, traditionell pyskoanalysterapi inte har hjälpt mig. Jag får inte ut något av att bara sitta mitt emot en pyskolog och berätta om mitt liv, få svaret att "ja, det måste ju vara jobbigt såklart". Visst, deras intentioner är nog i de flesta fall goda, men det har inte varit rätt för mig.
Så jag tänkte att KBT eventuellt skulle kunna hjälpa mig mer. Hjälpa mig alls. I och med att den är mer strukturerad - mer målinriktad och konkret. Jag tycker om struktur, jag tycker om att ha konkreta mål att sikta mot, direktiv om vad jag faktiskt kan göra för att det ska bli bättre. För att jag ska kunna må bättre. Så jag tänker att det kanske är värt att pröva iallafall.
Men KBT erbjuds varken av Ungdomsmottagningen, Vårdcentralen eller psykologstuderande på de instutitioner som finns i Göteborg. Dessa alternativ hade alltså kunnat erbjuda terapi gratis, subventionerat eller åtminstone till ett lägre pris. Men de har alltså inte KBT, bara vanlig samtalsterapi.
Och jag förstår inte varför någon som behöver en annan form av terapi för att kunna må bra, ska behöva betala så mycket mer för sin mentala hälsas välmående. KBT är ingen superfancy metod som kräver mer resurser eller materiella medel än samtalsterapi. KBT är inte ens en särskilt sällsynt terapiform i Sverige. Så vad rättfärdigar detta fucked up fel i samhället?
Får ångest bara av att inse att det är så det är. Ironin i det...
Jaha! Jo, men känns lite som att man behöver vara typ helt oförmögen för att fungera för att kunna få hjälp där, haha...
Har ju egentligen inget akut problem i den bemärkningen.
Jag har aldrig upplevt samtalsterapi som "prata av sig", då gör "experten" helt fel. Jag går i samtalsterapi, och jag skulle aldrig i livet sätta min fot hos en kurator eller psykolog. De jobbar diagnostiserande, och det är helt kontraproduktivt. En bra terapeut utmanar världsbilder, kommer med perspektiv och hjälper en hitta konkreta verktyg för att bearbeta det underliggande problemet (ofta en upplevd känsla av maktlöshet). Psykologer (och dåliga terapeuter) verkar mest nicka lite vid väl valda tillfällen, komma med nåt omdöme om ens barndom, fråga hur det känns, konstatera att "Ja, det där låter ju inte så jävla mysigt" och ibland t.o.m. kritisera beteenden, från vad jag har hört. Det subventioneras för att det är "evidensbaserat", och följer därav extremt torra mallar kring utvärdering, målsättning och problemlösning. Hur en unik individ ska passa in och utvecklas där, har de nog inte tänkt på.
Brainfart, du har helt rätt i att psykologer inte nödvändigtvis är läkare. Däremot delar de den diagnostiska skolan, som kommer från det medicinska perspektivet på psykologi, till skillnad från bl.a. den systemiska skolan (som är mycket mer kritisk mot diagnoser). En stor skillnad mellan psykologer och terapeuter i den systemiska skolan, är att psykologer anses vara experter, medan systemiker ser patienten/klienten som expert på sitt eget liv. Psykologer jobbar med problemlösning (utifrån), systemiska terapeuter med lösningsbyggande (inifrån).
Piller har en långsiktig positiv verkan på 10%. Samtalsterapi har 60%. Att vi skriver ut så sjukt mycket piller (flest i världen, per capita), är helt ofattbart.
Å andra sidan så har jag svårt att föreställa mig hur samtalsterapi faktiskt kan hjälpa långsiktigt. Visst, det kan vara skönt att prata av sig någon gång då och då, och för vissa kan det kanske hjälpa. Men av egen erfarenhet och av många jag känners erfarenhet, så ger det egentligen väldigt lite, om något alls, ur ett långsiktigt perspektiv. Iallafall inte konventionell smtalsterapi, där psykologerna/kuratorerna ärligt talat mest lyssnar på en och inte ger någon större respons. Men det kanske hjälper om man bara inte har någon att prata med o:
KBT är väl ganska vanligt bland psykiatriker? Håller iaf helt med dig om att det är synd att man bara subventionerar vissa behandlingsformer, särskilt eftersom de inte verkar vara speciellt uppskattade eller effektiva. Skulle aldrig i mitt liv besöka en psykolog - varför vill man ha någon som i grunden är läkare, istället för socionom eller dylikt, har jag aldrig greppat. Fokus ligger på att skriva ut piller, vilket är en billig kortsiktig lösning, istället för att försöka lösa det grundläggande problemet.
Kan vara så, men vårdcentraler och ungdomsmottagningar har i många fall bara pyskolog och kurator anställda, inte psykiatriker. Pyskologer är inte i grunden läkare, utan det är pyskiatriker som är det o:
Men precis som du säger så tycks piller i många fall vara lösningen, speciellt när man går via vårdcentral. När jag började gå hos psykiatriker blev hon i princip chockad när jag berättade att jag aldrig tagit medicin för min depression, eftersom det tydligen är standard att man erbjuds det.
