.depression

Alla är så deprimerade. Så fort jag klickar mig in på en profil eller en blogg så överväldigas jag över hur många i min ålder som mår dåligt. Hur många som har ätstörningar, kroppskomplex och dåligt självförtroende. Även jag ibland, men knappt alls längre.
Man kan ju undra vad som är fel med världen, med samhället vi lever i, när välmående tonåringar tycks vara undantag snarare än regel.

Är lättad över att tillfälligt eller permanent ha tagit mig ur det. Det är intressant hur mycket man kan uppskatta att må alldeles konstant helt okej-bra, när man konstant haft extrempendlande okontrollerbara humörsvängningar under en lång period. Känner som en ny sorts trygghet i mig själv och i mitt eget sällskap nu. Att bli ledsen eller sårad känns mindre skrämmande och livsfarligt, när det känns som att jag nog skulle kunna hantera det någorlunda. När det känns som att hela världen kanske inte går under om någon inte svarar på ett sms, när det känns som att mitt liv kanske inte tar slut när jag känner mig lite ensam.
Dock har jag haft konstant stöd och hjälp. Mina föräldrar har varit jävliga och så ofta fått mig att må sämre. Men jag har haft Ulf under den värsta tiden. Jag tvivlar på att jag hade klarat mig själv och tycker verkligen det är sorgligt hur lite hjälp samhället kan erbjuda. Hur de ofta istället förvärrar situationen och får en att må än sämre.

Här är några bilder på tjocka katter och glass, två saker som iallafall gör mig lite gladare. Tycker mest om de två sista:3