.familj

Sitter här i sängen och funderar över det faktum att min familj inte är en familj längre. Eller, de är en familj men jag är inte längre en del av den familjen.
Blev väckt för ett tag sen för att fira min lillasyster som fyller år. Tog med min presentoch satte mig i soffan utanför och väntade på att de skulle fixa klart. Min mamma började fråga mig om jag skulle ta med mig tältet på flyget och jag förklarade att jag skulle lämna det uppe hos Ulf och ta med det till Närcon därifrån nästa gång jag åker upp. Detta utlöste en direkt ström av förolämpningar från båda mina föräldrar, men i synnerhet min pappa. Trots att jag avsatt hela augusti innan jag börjar igen (ca 3 veckor) till att plugga, vilket jag också sa, så ragear de över att jag inte kommer stanna hemma och plugga hela sommaren, är arga över att jag har massa roligt inplanerat och troligen kommer ha ett fantastiskt sommarlov. Trots att de borde vara fullt medvetna om hur mycket jag kämpat nu i slutet av terminen så fötjänar jag det inte. Jag förtjänar inte attfaktiskt ha ett trevligt lov med roliga saker inplanerade, utan borde sitta hemma och studera hela lovet också. Det är ju självklart.
Upprörd går jag in på mitt rum istället, skyddar mig från deras vassa ord.
Hör dom gå in i Fridas rum och glatt börja sjunga Ja må hon leva på tre olika språk, medan jag sitter en vägg ifrån gråtfärdig, som om ingenting har hänt. Jag tror aldrig de har sjungt för mig eller gett mig frukost på sängen. Dock fick jag det av Frida en gång, det var rätt fint. Men sånt är egentligen bara petitesser. De känns som en enda enhet, en familj, som jag inte längre är en del av. De är inte längre mitt hem.
Går in efter en stund för att ge Frida min present, som för en gångs skull ansträngt mig en del med - målat omslagspappret själv och så, men hon hade redan öppnat den. Står i dörröppningen tills min pappa fnysande stormar ut ur rummet, han stod inte längre ut med att vara i samma rum som mig. Konstaterade det och fick som svar av min mamma: "men du är ju faktiskt korkad, åka upp till Ulf TVÅ gånger samma sommar är ju bara för överdrivet! Det är ju inte konstigt att din pappa blir arg och upprörd"

Att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med den jag nuförtiden faktiskt känner är mitt hem, är enligt dom fullständigt orimligt.
När jag säger att jag inte längre hör hemma här, att vi inte längre är en familj, för det ska inte behöva vara så här, så skrattar de bara hånfullt åt mig och fnyser.