.det här med osäkerhet

Jag är en märkligt osäker person.
Ärligt talat så finns det otroligt få, om ens några, saker jag egentligen behöver vara osäker över. Det skulle möjligtvis vara min skolprestation och närvaro eller något isåfall, men det är inte riktigt den sortens osäkerhet jag har i åtanke.
Jag har av någon anledning en djupt rotad oro för att vara till besvär och en stark misstro till folks vilja att umgås med mig. Trots att jag egentligen aldrig fått något direkt belägg för denna oro och misstro. Jag vet inte vad fan de grundar sig i. Enda upplevelsen jag kan komma på är mitt förhållande med Valentin, som behandlade mig som skit i slutet av vårt förhållande. Men vad jag är medveten om så påverkade det mig inte så mycket i efterhand, jag kom över honom rätt snabbt.
Och nu, nu när jag verkligen inte har något som helst att vara osäker över, så visar sig ändå min osäkerhet med jämna mellanrum. Det händer ofta att jag inte vågar ta för mig i vår relation, att jag inte vågar ta för givet att jag t.ex. kan ringa eller träffa honom när han är här. Saker som verkligen är helt självklara egentligen, med tanke på hur vår relation är. På hur mycket bekräftelse, trygghet och kärlek jag överröses med konstant. Med tanke på hur mycket vi kommunicerar om allt sånt, med tanke på att jag egentligen vet att jag kan ringa om det skulle vara något, med tanke på att jag vet att han såklart vill träffa mig. Vi är trots allt bästa vänner, vi älskar varandra, hur skulle jag kunna tro något annat? Ibland känns det nästan som en misstro mot hans kärlek, och hur skulle jag överhuvudtaget kunna misstro den?
Tänkte idag att; tänk om jag bara slutade tänka så? Tänk om jag bara stängde av osäkerheten och tillät mig själv att inse hur saker egentligen är.
Jag vet inte om man bara kan göra så, men jag tänker att det är värt ett försök.
I och med att det inte grundar sig i något verkligt så finns det ju egentligen inte så mycket annat jag skulle kunna göra. Får trampa ner mina hjärnspöken, helt enkelt.

Den senaste veckan har känts riktigt intensiv, i huvudsak på ett negativt sätt. Det har varit en del bråk, osagda konflikter, konstiga känslor och tankekaos. Hade en panikångestattack som skrämde skiten ur mig. Så mycket värre än de jag haft tidigare. Men jag hoppas det börjar lösa sig nu, jag tror iallafall det håller på att göra det. Tryggt och stabilt. Jag vill bara hitta en långvarig balans, för det känns som att om vår relation fortsätter vara en ständig kamp för, i synnerhet mig, att hitta balans, så kommer det förr eller senare bli för mycket för oss båda.

Jag behöver verkligen lära mig att må bra igen.