Ensamhet

Ibland tänker jag så himla märkligt. Samma sak gäller mitt logiska tänkande och när jag resonerar.

Ex 1: Jag tycker inte om att sakna någon mer än personen saknar mig.
Lösn: Försök hitta någon helt annan att sakna.

Ex 2: Om jag börjar bli kär i någon.
Lösn: Bryt kontakten.

Jag är ensam, fast inte ensam, fast ensam, fast ändå inte.
Jag känner mig inte ensam som i "svag vid ensamhet, behöver ständigt ha någon hos sig etc", utan snarare som att jag verkligen vill ha någon som kan lindra min totala ensamhet, alltså inte ständigt, men som kan få ensamheten att skingras lite då och då, tillräckligt för att hålla mig stark när jag väl är ensam.
Och jag är helt plötsligt osäker på om du är rätt person för att lindra min ensamhet.