En visa om liv och en "galen" gubbe

När mitt sista andetag är mig draget, så lämnar jag plats, åt den som efter mig erfarar
I mitt sista andetag av lycka, så ser jag att jag lämnar, åt er alla
Det ni inte ännu ser, och inte senare såg
Det är vad jag ger, dagen då jag går

SÃ¥ mig kan du sakna
han som aldrig ville vakna
Gubben som ni sade vara galen
Är nu han, som nu leder i salen

Han som ni tyckte så synd om
Gubben som ni tyckte var så glad
och inte mer än ett barn

Lille gubbe, kan du nu se mig,
jag som saknat dig,
sedan dagen du mig lämnat
Ja.. Jo... Visst, det var ju åt dig mitt hjärta var ämnat

Så jag ser dig nu, så som då, så som sedan
I all redas oreda
Där har vi alltid sett till att enas
Var så som jag hade menat

Men vad jag menar,
Är att vi är av olika grenar
och äter med olika skedar

Men så kan du lyssna nu
innan jag tystas ut
Vi är samma
var vi nu än hamnar

Rötter och fötter, Här finns ingen dumbom
bara en fågel som piper vackert
så för dig, är jag nu ständigt tapper