78. / Love, Loss & Desperation.

Jag har lyckats med att förstöra det mesta. Igen.
Har en sådan djävla ångest.

Dagen började ganska bra igår, och jag hade hemskt roligt. Vi sprang runt och pratade/kramade främlingar på Spånga station.. Vi mötte också upp Nina och jättemånga andra trevliga människor som gick ut nian. Vilket var djävligt synd eftersom att vi aldrig fått chansen att prata med dem innan. Efter ett tag så mötte vi (jag, Andrea, Cassie och Becci) upp Teo, Oskar, Oscar, Veronica, Michelle, Carl, Jonas osvosv.
Vi hade inget att göra för att Blåvägen var stängt.

Jag orkar inte förklara allt punktligt, men jag stack (även fast jag hade planerat att jag skulle sova hos Teo) utan att säga någonting. Jag grät och kände mig ful och misslyckad. Ignorerade när mobilen ringde. Ignorerade alla oroliga sms. Jag bröt ihop. Totalt.
Tillslut så svarade jag. Det var Becci. Hon undrade var jag var och sa att Teo var förbannad.
Jag klarar inte av när folk är arga på mig. Jag tog mig samman och gick hela vägen hem till Teo klockan ett på natten och bad om ursäkt.
Han var fortfarande förbannad och kastade dryga kommentarer åt höger o vänster. Och det gjorde så ont. Speciellt när jag vaknade på morgonen och han kastade min halsduk på mig. Den som han fick låna och ville ha. Jag kastade tillbaka den på golvet igen och struntade i att ta tillbaka den.
FUCK THIS SHIT.
Varför ska allt vara så djävla komplicerat? Och varför kan jag inte skriva om känslor sådär bra som jag gjorde förut? Varför är jag så dum i huvudet?