Tragisk.

Jag säger ganska ofta att jag hatar människor... Det är en lögn. Det är människor som hatar mig.

Jag tar ofta avstånd, men suktar alltid efter närhet.
Jag kan inte hantera känslor, jag bubblar alltid för mycket inombords, jag kan inte hålla mig. Jag pratar på, lägger ut, skrämmer bort. Jag vet det så väl.
Jag vet mina brister, jag är medveten om mina fel. Men jag kan inte bidra till förändring, och det kanske jag inte vill heller, inte egentligen. Egentligen vill jag vänta på någon som kan tycka om allt det där, alla fel. Alla fel som gör mig till just det, mig. Men kan någon egentligen tycka om det? Varför känns det som om det aldrig kommer vara bra nog att bara vara... jag? Måste man justera, anpassa, göra om, göra rätt, fila bort? Ja, jag antar att man måste det. Eller... Jag, måste det. För jag duger inte. Det är bara så det är.

Fy fan vad jag är tragisk. Godnatt.