Tragiskt alltså..

Jag är så trött på hur jag är, hur jag tillåtit mig själv att bli.
Utan någonting som helst av värde att syssla med, så tar jag mig igenom mina dagar, inte för att jag vill, utan för att jag känner att jag måste. Jag drunknar i stress och allting jag tar mig an känns 10 gånger jobbigare än vad det borde göra. På helgerna glömmer jag bort, på helgerna dansar jag bort varenda litet bekymmer i kroppen tillsammans med alkoholen. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte lägga mitt välmående i händerna på något som i slutändan bara kommer att förstöra mig.
Visst, jag har inget emot att dricka någon gång ibland, jag tycker det är kul och det är något jag själv har valt att göra, men det har blivit så mycket på senaste att jag nästan blir rädd för mig själv. Och rökningen sen, vad fan tänkte jag där? Varför började jag ens från början? Jag vill inte ens göra det längre, men jag vet inte om jag vågar känna ångesten jag kommer att få om jag slutar. Visst, det går över, men hur ska jag överleva tills det gör det? Det är så tragiskt att skriva sånt här, när man inte ens fyllt 18 år än. Jag hatar mig själv, för att jag ens tillät mig själv att bli sånhär. Jag hatar allt som förstör mig, och jag vill ha förändring. Men jag kan inte göra det själv. Jag vill hitta någon som kan förändra mig, ta fram det bästa i mig, någon som kan få mig att kasta bort allt det dåliga, så att jag får chansen att visa allt som är bra med mig. Jag har så mycket att ge, men jag kommer inte att palla ge någonting till någon annan, om jag inte ändrar på mig själv först.

Jag vill må bra. Det får gå som det går nu, men jag ska iallafall försöka göra något vettigt av mig själv.