Murar av misär.

Jag har så mycket att säga, så mycket saker som behöver komma ur min kropp. Jag behöver rensa systemet. Men jag har så svårt att få utlopp för mina känslor. Det går inte sätta i skrift, och det är inte lätt att hitta någon att prata med heller. Jag mår egentligen bra, tror jag. Jag står stark bakom murarna av misär. Men jag är bara trygg så länge jag håller mig innanför murens väggar. Så fort jag snuddar vid den rasar en bit av mig. Jag vill vara hel, jag vill vara glad, hela tiden, utan rädsla för vad som kommer hända näst. Jag vill kunda andas ut, och känna att det är okej att göra det, men jag vågar inte. Jag är rädd att minsta lilla andetag, minsta lilla felsteg, kommer att rasera hela min värld. Hela denna värld jag byggt upp, en värld av lycka och skratt. Jag vill inte förstöra något. Det är bra som det är nu. Men jag kan inte stå still, bara för att jag är rädd att något ska gå fel, för det funkar inte så. Något går alltid fel, så är det bara. Men jag är så rädd att falla tillbaka, nu när jag kommit så långt. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, men jag kanske kan jogga lite iallafall? För jag orkar inte gå och tänka, grubbla och överanalysera saker som inte ens är väsentliga längre. Jag behöver inte mer tankar eller känslor, mitt psyke pallar inte det.