Om underbett och old classmates:

Jag har pluggat lite idag, hängde med Juni ut och diskuterade Daniel IB.
Juni tror att han kanske nästan drunknade i duschen när han var liten, för att han alltid har pratat så slemmigt och sluddrigt genom åren. Lägg på den avgörande faktorn att han har världens underbett också. Och snea ögon. När jag gick i samma klass som honom trodde jag att han hade någon sorts lätt variant av downs.
Fan i helvete, han var så hemskt irriterande och skum förut. Det är han nog nu med.

Typ när jag var femton, fjorton år så cyklade han förbi mig, det var sommar och jag såg att det var han så jag sa hej till honom. Det här var Dannes reaktion (lägg till ett grovt underbett och Östersjön som rinner ur hans mun också, är ni snälla, så blir bilden av Dannes reaktion komplett):

Sedan, när han hade cyklat några meter ifrån mig, stönade han ut något sorts krigsljud. Som om han hade vunnit en strid med mig, genom att vara det bästa dreglande retardet i förorten. Han vann uppenbarligen den striden, och han lät typ såhär "WÖÖÅÅÅÅÅÅÅÅÅ". Jag hade inte blivit förvånad om han hade kastat sig av cykeln och svingat sig upp i djungelgranarna på brunnaskolan och utnämnt sig själv till den nya Kerchak, ni vet han den där gorilla-hövdingen i Tarzan som alltid repeterar ett mantra "Han är INTE en av oss."

Jaja, iallafall så är han djävligt skum och kommer antaligen bli ordförande i jag-dreglar-men-jag-är-stolt-över-det-förbundet när han vuxit till sig, om några få år så är han väl redo. Han är nog ingen reko kille, inte av vad jag kan döma av mina minnen iallafall!!!
Det känns som att såfort jag öppnar käften, när jag umgås med vissa personer från mitt förflutna, så verkar det här vara det enda dom vill säga till mig, och inget mer utan bara det här: