I hate myself and want to die:

Sitter i min ensamhet och dricker cider och bara njuter av att slappna av. Kom hem för en knapp timme sedan till ljuva Brunna, mina fötter brann av tröttsamhet och sukt efter avslappning.
Åh, alla är så tråkiga.
Jag vill fan i mig titta på Ronja Rövardotter men alla andra är dj:s och upptagna med sina äckliga samplers och de där äckliga mixerborden.
Det här har min kropp längtat efter: en mjuk stol och någonting att dricka.
Jag vill aldrig mer sätta min fot i en skola och aldrig skriva ett enda djävla mattetal till.

Och det är jätteskumt att morsan och jag inte har sett part 1 och part 2 av Deathly Hallows än, vi som är Harry Potter-nördarna i huset.
Flashback från sommaren: satt och läste ut Halvblodsprinsen och preeecis vid sista meningen så grät jag lite för att jag visste att this is it. Nästa bok blir Dödsrelikerna och sedan är det slut för alltid och jag kan aldrig uppleva böckerna igen på samma sätt etc.
När jag slog igen boken gick jag till bokhyllan och plockade ut Dödsrelikerna och dök ner i den.

Och så minns jag när jag gick i fyran och Ante i min klass (som är dubbelt så lång som jag, such an embarrassment) skulle läsa halvblodsprinsen men han sa att han redan visste hur allting skulle sluta.
Vi stod utanför matsalen i Brunnaskolan och hängde upp våra jackor på krokarna, weird att jag minns det.
Och han ljög om att Harry skulle mördas av Voldemort men att Voldemort skulle dö också, eller något sånt.
Haha!
Det pinsammaste var fan att jag blev chockad chockad chockad och vägrade först att tro på honom.
Sen åt jag och trodde verkligen att han skulle förlora mot Voldemort i flera år efteråt.
Varför minns jag så konstiga saker. Helt onödigt, egentligen.
Jag tror inte ens Ante minns det själv, men jag gör det och shame on him för att han ljög och diktade upp en skräckhistoria i mitt huvud.


Oj, nu dog mina ben.

Och igår kväll var jag helt borta när jag kom hem så jag gick direkt till sängen och släckte ned, och försökte sova.
Men det var redan skumt.
Min säng gungade långsamt, som en gungstol.
Så jag gungade sängen fram och tillbaka och försökte få upp farten, men den gungade inte snabbare.
Efter en stund så blev jag orolig och undrade vad fan som hände med sängen, och jag skulle resa mig upp ifrån den.

Min hand var helt slapp. Vänsterhanden. It was so strange, I aint shittin' you.
Jag hade inga ben i min vänsterhand. Jag kunde inte ta emot sängdynan och resa mig upp med handen, den var som en trasdocka.
Minns att jag tänkte att jag skulle skriva upp det här nånstans när jag vaknade, fast det har hänt förut.

Mitt huvud är som sockervadd, så trött är jag. Vet inte vad som händer riktigt, jag är luddig och trött och har väldigt mycket ångest.
Lite orolig, någonting kommer hända men jag vet inte riktigt. Vill stanna upp allting och få chansen att sova bort allt som känns knasigt så att jag kan vakna upp och inte vara orolig över löften som jag har gett.

Eller nevermind, hejdå

I made my family disappear!