I walk the line.

hit har jag velat åka i hela mitt liv. måste åka dit någon gång i mitt liv. ingen som är på?

jag känner att jag skriver alldeles för mycket. spammar ec för mycket. hur orkar jag egentligen.
det roligaste av allt är att jag läser alla mina inlägg, och om jag ser ett litet fel så måste jag redigera om igen och igen till dess att det blivit fint och perfekt.
(inte tills, det är talspråk. TILL skriver man, TILLS säger man.)


HAHA. fint att Ron Weasley kommer från ingenstans och ba' SHUT UP HARRY and eat your chicken.

hela dagen har jag..... vet inte. jag vet inte ens vad jag gjort. träffade pappa i fem minuter. han är väldigt ensam, han säger att han saknar mig jättemycket. och jag tror honom faktiskt. förr skulle jag inte trott honom, men jag märker ofta nu hur ensam han måste vara.
jobbigt läge. vad ska JAG göra liksom? jag bor ju inte där. och mamma som hatar honom, jag får knappt äta där längre. knas, är vad det är.
seriöst. allting hänger på mig. allt jag säger gör hela jag analyseras och det känns som att jag plockas isär i små små delar av min mamma och hennes djävla kille som ANTINGEN vill ha nån att gnälla på eller nån att oroa sig för. eller både och.
och pappa som aldrig säger nåt. eller, han vågar inte säga exakt hur han tycker och vill ha det. och han har så svårt för att ta tag i saker och bestämma. och morsan som är motsatsen. bestämmer allt, tycker mycket och säger allting högt.



och så jag som aldrig bryr mig, är i min egna värld istället och bara skrattar åt mig själv och alla.
jag visste inte ens om att det var söndag idag. torsdag, måndag, fredag, men ingen djävla aning om att det var söndag.
jag vet ibland inte vilket väder det är, vissa dagar när jag inte ens tittar ut genom fönstret. haha!

men alla dagar är ju inte knas. fast alla vill så mycket, planera och bestämma saker med mig.
i don't really give a damn. vill ba' chilla, resten av livet.

alla dagar är ju inte knas.