Every living creature on earth dies alone.

det var väldigt bra väder ute. jag gick runt med jeansjackan och frös lite i blåsten, himlen var grafitgrå och det var väldigt öde och kyligt.

måste ta tag i jobbet. jag ska fan börja nian. det är bara ett år kvar. och allting handlar egentligen inte om vilka steg jag ligger på och om hur många gånger jag skiter i kp-passen.
det är en stol del av min framtid. det är inte bara ws, inte bara steg 23 i engelska, inte bara ett litet kp-pass.

det är rätt mycket mer, och jag måste ta tag i allt, redan nu. jag ska få ett mvg, två eller tre. inte bara vg och g. jag är mycket bättre än dem betygen, jag vet det. det handlar bara om ork och energi, att jag på allvar måste sluta med att skjuta upp mina uppgifter, planer, jag måste sluta med att skjuta upp mitt liv.

hoppas inte att jag fuckar upp allt igen, vadfan det är ju bara nian. sen är alla steg, föreläsningar och kurser i kunskapsskolan slut. skönt. jag borde klara det, det är ju faktiskt inte SÅ svårt.

skolan är väl vad man gör det till. jag ska inte göra allt till ett helvete igen, det är ju bara en årskurs kvar. sedan är jag FRI.

SKOJA, har ju ändå gymnasiet och högskolan kvar. men det är inte säkert, gymnasiet och högskolan är inte garanterad. det måste man JOBBA för, och hoppas att man kommer in.

äsch, jag kanske borde sluta tänka så mycket. jag tänker alldeles för mycket på framtiden. men gör jag nå't åt den? icke, haha, icke förfan pippi.

det känns bara som... att jag längtar för mycket. det är lika tomt, vilken årstid det än är. det är ju fortfarande tomt, liksom. sommaren, hösten, vintern, våren. det tar aldrig slut.
men. just nu... så är det väldigt tomt.


skulle vilja dansa nu, med någon. då tänker man inte. då är man bara. okomplicerat. frivilligt.
(och jag som inte ens trodde att jag gillade att dansa, nu vill jag inget hellre än att vara på ett dansgolv med DUNKDUNK-musik. löjligt.)

önskar att jag bara kunde ta mer plats och våga göra ett avtryck i mäns liv, istället för att vara livrädd för att verka klängig eller kärlekskrank. jag vågar inte mer en engångsträffar. sedan blir jag skrämd.
ganska rädd, rädd för att det skulle kunna bli nånting.

i don't really know what to say, vill bara åka in till stockholm city och vara. det är så fint där.
i don't know what to say anymore.


det är så svårt att beskriva känslan 'tom'. då försöker jag fokusera på känslan 'lycka'. men jag kommer inte ihåg riktigt vad som är lyckligt. så då tänker jag på allt som gör ont. det blir oftast kärlek.
och jag som inte ens tror på att kärlek existerar, håller mig fast vid det för att överleva tomheten.


äsch. tjohej.