Every living creature on earth dies alone.

jag känner mig äckligt sorglig.

och så känner jag mig ensam också.
(du är ju ensam, varför är det så konstigt att du känner dig ensam också, huh?)

vad skriver jag om. varför skriver jag så emotionellt. varför skriver jag inte ut frågetecken.
fast det vet jag ju redan. då ser det ut som att jag ställer ut en fråga till icke-existerande EC-vänner och det kommer vara noll kommentarer och det kommer se misslyckat ut och jag vill inte verka misslyckad.

har läst runt i böcker och i häften om människor som gör slut. undrar hur det känns. nu är någon kär i mig också. det är obehagligt, eftersom att jag bara "känt" människan i tre dagar. eller, NEJ inte känt människan. jag har känt på människan.



och jag är ganska rädd också, för att han är så klängig. antingen är han den kåtaste snubbe jag någonsin träffat eller besatt. det är lurre ifall han är en ovanligt kåt människa, men varför just jag? måste jag vara den utvalda som han ska strula med? herrgud, bara att sticka till nån klubb och haffa nån, jag orkar inte strula runt mer. jag känner mig bara tvungen till det, och är det så det ska vara? ska man bara låtsas att man är någon annanstans och att man tycker att det är myselipys och gulligull?

jag tycker inte om det alls. efter att jag träffat honom mår jag lite illa och låtsas att det inte har hänt. och svarar nästan aldrig när han ringer mig.
och så blir jag lite arg också, vi har träffats i cirka två-tre dagar, måste han hänga efter mig och ringa och säga att jag är hans djävla love, hans älskling? go and suck a fuck.



om det här är kärlek, då vill jag vara ensam till den dag då jag stupar. fast till och med jag fattar att det här inte är kärlek. det är ju en tröst. att han inte är kär i mig, åtminstone. han är bara obsessed_horny_dude_94_xxxx. jo, jag hoppas det. och jag hoppas att han tröttnar på mig.
han berättar hela tiden "i will love you today tomorrow and to the end of the world
to the end of the world
to the end of the world
to the end of the world"



och det är ännu en grej that makes me want to hit and run, like there is no tomoroww.
"i will die if you'll break my heart
i'll kill you"
och jag är mest WTH? vi... känner inte ens varann, and you're kind of freaking me out right now.



ba take it easy bro. like - seriously..?

dock... så finns det
en.
en kille. som inte heter Ville. hans namn börjar nog inte på V. men honom gillar jag riktigt mycket. det gör ont när jag tänker på honom. för han är fin. som Donnie. intelligent.



han förtjänar någon bra. även fast jag inte känner han så väl, men man vet liksom att han speciell ändå- därför förtjänar han någon bra, och därför gillar jag honom ganska starkt. det är också läskigt tycker jag. men det är läskigt
på ett helt annat sätt.

min stalker är obehaglig för att jag inte vill ha något med honom att göra, längre.

någon som jag faktiskt intresserar mig för, någon som jag egentligen inte vill tycka om men gör det ändå, situationen där är läskig för att jag vet att det faktiskt kan hända något.
att det finns en chans där. och den vågar jag
aldrig
ta.



[ tonåringar skämmer ut sig själva rätt rejält måste jag medge,
läste igenom nästan alla emochan-trådar idag.
suck.]