Take me away like a bullet from Kurt Cobain.

underbart, jag kan inte prata. alls. min röst är helt utbränd, jag låter som ett misshandlat asperger-barn. tyck synd om mig, jag är ensammast i Sverige.

jag hade en djävligt lång, och absurd dröm. när jag vaknade hade jag som vanlig ont överallt; ryggen, nacken, halsen, huvudet, armarna och benen. tungan var, och nu svär jag på att det är sant, tungan var torrare än sandpapper. jobbigt. kunde inte dricka kaffe, eller hosta naturligt. men jag är inte sjuk iallafall.

och jag ligger efter så mycket att det är jobbigt att ens ta upp arbetet och titta på det. och så måste jag redovisa typ sex steg nästa vecka. bespara mig mitt lidande. fuck aina.

och jag gör bara bort mig, varje dag. senast var det i fredags väl. orkar inte med att jag skriver som en kratta också. och inte kan jag matte heller. usch fillibubba.
jag går i åttan och kan inte gångertabellen. inte heller divisionen eller decimaler. jag kan inte det där LOGISKA TÄNKANDET.

jag är lack på skolan, som fan. fast allra mest på mig själv, för att jag aldrig skärper till mig. och för att många tycker att jag är så liten. piss off. efter sommaren, då ni. jag kommer säkert vara runt 180-185 cm lång då. då kan ni små nittiosjuor komma igen, så får vi se hur djävla stora och tuffa ni är då.
usch, jag orkar inte få utskällningar angående min utbildning och min framtid längre. jag är tillräckligt logisk så att jag fattar att jag måste förändra mig, men jag är också så lat & dum i huvudet att jag inte vara another brick in the wall. fast vadfan, om jag pluggar ihjäl hela dagen kanske jag klarar veckan.
men jag orkar inte egentligen, ta mig härifrån. på riktigt. känner mig bara så hatad som jag någonsin kunnat bli. jag vill helst ge upp. som tur är har jag min brors stora gråa tjocktröja. ja, jag ser betydelse i vissa tröjor. tröjor skyddar än, så att man slipper gå runt helt djävla nude. och så att man känner sig som en kille. ingen tycker att man är svag då, och då slår ingen ner än.

Ps. jag skriver som om jag vore hård. men det är jag inte alls. jag är vek, för jag blev livrädd i fredags för en halv decimeter odödlig flygande bärfis som attackerade mig i mammas kök. jag började gråta hemma hos pappa, för att min brorsa inte kände något medlidande för mig. det är pinsamt, att jag började gråta i fredags, verkligen. för jag gråter faktiskt aldrig. känner att intresseklubben antecknar. Ds.

Ps.2. haha, såhär va. jag ska försöka bli hiphopare igen. i en månad i vilket fall som helst. för att försöka går ju alltid. sen kan jag vara rocker i sommar. och jag borde egentligen fokusera på jobbet istället för sådant här onödigt german crap men äääsch. Ds.