Himlen var mörkt grafitgrå.

slagsmål.

okej, nu ska jag inte förstora upp det som hände idag osvosv. men ändå, jag skrev ju igår om att jag hade en känsla av att jag snart skulle hamna i slagsmål. jag har haft onda föraningar om det i veilket fall som helst, och idag så kan man på ett sätt säga att jag hade rätt. fast jag hamnade inte riktigt i ett slagsmål, utan rättare sagt nästan inne i själva fajten. jag är alltid lite i vägen, alltså. i vilket fall som helst.
det var i matkön.
jag var så djävla hungrig att det gjorde riktigt ont i magen, fast det kan ju bero på att jag hade mensvärk också. i vanliga fall äter jag inte lunch i skolan men pga tidigare nämnd anledning så stod jag i matkön med diverse människor och chillade/köade.
egentligen så såg jag allt som hände men nu har jag glömt bort anledningen till varför det blev som det blev. det var ju ganska fånigt, två alfahannar får utbrott pga att den ena råkade armbåga/något sådant nån snubbe när han skulle passera denne. anywho, så stod jag precis bredvid när det som jag antod var bråkskoj osv utvecklades till blodigt allvar på typ en mikrosekund. och det var stenhårda knuffar in i väggar och brandsläckare, töntiga jabbar och crossar.
- rör du mig en gång till!!!!
- fan vill du mig?!

alltså, genom hela min skolperiod har jag vant mig vid att killarna i klassen slåss under i princip varje fucking rast.
FAJT FAJT FAJT FAJT FAJT typ.
så när jag bytte skola i sexan så var jag djävligt förfånad över att ingen djävel slogs. inte ens några sparkar. icke någre näsblod. konstigt men avkopplande tyckte jag då.
och nu hamnade jag praktiskt taget mitt i fajten och jag stod såhär ---> O.O
efter att jag insett att jag stod i riskzonen för att bli träffad av en manlig jabb/vänstercross/rak höger så backade jag långsamt längre in i kön igen och rodnade. jag tyckte att JAG skämt ut mig. ingen kollade ens på mig och mitt djävla stoneface, förstår fan inte varför jag skämdes. hujeda.

när jag satt i matsalen då och åt gräsliga falafels så berättade jag om att jag kände på mig att jag nör som helst skulle hamna mitt i ett slagsmål. även fast jag inte har några direkt aktiva fiender (se tidigare inlägg) så känns det så. vad kan det bero på? äsch.
- du ser inte ut som en sådan som slåss, verkligen inte. jag kan INTE tänka mig dig slåss.
falafel-bullarna var goda dem första tuggarna. då blev jag rätt belåten. efter en stund smakade det häst-kräks så jag lämnade kvar tre bullar åt sina grymma öden.
när det var brandövning stötte jag ihop med JF. jag känner mig som en stalker, som inte ens kan hälsa. jag är rädd för att jag ska rodna, vilket jag aldrig gör. det är lite captain obvious att rodna åt en viss särskild männ'ska bara för att man hälsar. och jag vill inte verka uppenbar inför någon, det är lite privat etc.

jag borde verkligen börja boxas igen, fast ensam då. alltså inte i grupp utan för mig själv, så att jag är beredd och MUSKULÖS. jag ser klen och liten ut i spegeln, och det gillar jag inte. plus att jag som person inte är särskilt hård utan mest clowartad. (<--- är det ett ord? spunk, skitsamma.)
ingen tror att jag kan slåss för att jag nästan aldrig gör det. men när någon väl ska få spö av moi så är det inte lite stryk som fås. jag läser ondskan nu för andra gången också, så jag kanske är lite påverkad utav Erik och peppisarna och Silverhielm och spiraler utav våld etc. vad dumt av mig, att jag är så lätt påverkad alltså. det ogillar jag med mig själv, jag vill ju hålla fast vid något för in i helsebubbla. KÄRA KAMRATPOSTEN, VAD SKA JAG GÖRA?

det känns som att det kommer ske på spånga station. några okända män kommer slå ned mig. och jag kommer vara oförberedd och oprofessionell. damn it.
fast. det kan ju förstås bara vara så som det alltid är. det kan ju bara vara min fantasi. jag kanske har en så tråkig vardag att jag bygger upp fiktiva scenarion och händelser i mitt eget huvud som till slut blir verklighet. oj. spooky då'ra. det är ju inte direkt första gången jag hamnar i slagsmål mot killar, så jag borde inte oroa mig och föreställa mig att det ska hända.

förresten ska jag ha orientering imorgon. och mina strumpbycor luktar asfaltssvett. det är bara awkward här "hemma". jag kan inte prata eller röra mig naturligt i huset om jag inte är själv. (ja, jag pratar med mig själv. det är naturligt.)
jag hatar att fejk-kramas och så hatar jag att kramas på riktigt också. i alla fall om man bara gör det för att inte känna sig utstirrad.
det borde börja regna igen. så att jag får frysa och ha min jacka på mig. jag ogillar sol, svett och alltför tunna kläder.
när kommer det envisa duggregnet? det tycker jag om. att frysa, det vill säga.

ingen tycker likadant som jag, tror jag. alla skriver statusar
"guuu va mys, solen är här . Nu ska jag solaa o scteeeka med gulli Alle dåra,, (a' "
och de ser ut ungefär exakt sådär. bespara mig det lidandet, KALLT SKA DET VA DET ÄR ETT DJÄVLA KALLT KRIG SOM DEM SÄLJER.

Ps. jag kan fortfarande inte skilja på de och dem. sucks to be me. någon pretentiös hipster får gärna lära mig hur man gör. I am 2 cool 4 school. Ds.