Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån.

22:50
Om två veckor ungefär åker mamma och hennes kille till Helsingfors, på kryssning. Då ska hon köpa mer muminläsk till mig, eftersom att hon av en händelse råkade slänga den som jag köpte i januari och som jag hade tänkt att spara i all oändlighet. Och jag ska vara den enda nu med mumindricka, ingen annan får ha likadan. Nu känner jag mig verkligen som ett litet barn, jättelarvig är jag men något som är det värsta i hela i världen är ATT BLI HÄRMAD. Jag klarar inte det. Några positiva sidor hos mig:
Jag blir aldrig svartsjuk
Jag är självständig och kreativ
Jag är inte klängig
Jag är intelligent
Jag är inte aggressiv
Jag har massvis med fantastiska ideér som jag uttrycker mig i ur ett konstnärligt perspektiv tex; fotografi, teckna, skriva

Men åh. Att bli härmad, att sitta och se på när andra gör likadant som jag då är det någonting som bara bubblar inom mig. (Behöver skriva av mig min enorma irritation här på EC, deal with it.)
Jag vet att det är klart att det alltid kommer finns någon/några som kommer använda sig utav det jag gör osv men nu menar jag såhär:
att höra när andra använder som uttryck eller ord som jag själv skapat
att se på när någon tittar på det jag skapat eller skrivit eller ritat och ska försöka sig på en slags egen version utav det jag gjort
att lyssna på när någon/några börjat gilla eller vill lyssna på exakt det jag börjat älska eller gilla
att aldrig få ha en EGEN stil

Eller va? Vad skriver jag om? Jag beter mig som någon bitter barnunge eftersom att jag inte lyckas fånga det jag menar i ord. Men äsch, jag gillar bara fan inte copycats. Oj stackars jag stackars jag ehehe bosik flicka no jag kommer fo den stryck av min bror den ehehe.
Jag kommer aldrig kunna förstå mig på svartsjuka, och det känns konstigt. Konstigt hur folk kan bli upprörda, arga och ledsna för att deras kille pratar/dansar med en annan tjej. Eller för att deras bästa vän ska åka till Danmark med en annan kompis. Jag har väl varit i sådana situationer möjligen men aldrig riktigt brytt mig. Aldrig svartsjuk. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt mycket om andra för att kunna bli avundsjuk och svartsjuk? Sköööönt, ler elake Måns och sträcker på sig i sin lilla korg.
Hehe, men jajaja. Jag hatar när andra blir svartsjuka för det har jag minsann märkt. Det känns lite läskigt nästan, att det finns folk som bryr sig så mycket om mig att dem blir irriterade för att jag dissar dem för nån annan. Mmmm älskar att dissa vänner.
Och jag är aldrig aggressiv heller. Bara mot John när han hånar mig för att jag är ginger. Då besvarar jag honom med ett TYST, NEGER och då slår älskade John mig och kallar mig för jude. Äkta syskonkärlek, eller. Och han är NITTIOÅTTA. Och slår MIG, och jag är fan äldre än honom. Jag får aldrig tv:n, aldrig får jag te av honom när jag ändå ber snällt, han killar mig inte på ryggen och han hotar mig ibland att han ska slå mig ansiktet if I won't shut my white ass up. Fast what the häck, jag fick massa choklad av han idag, ska äta det nu. För jag förtjänar det. Ju. Sen ska jag försöka sova och torka bort läppstiftet.

/Fuck copycats.