Behind your sunset forever I´ll stay.

Kitty.
Har gått runt i Stockholm stad hela dagen, och tittat på människor.
Fula människor, cyklister, snygga människor, lustiga, mystiska, tatuerade osv osv.
För det är ju mitt liv, haha!
Har lite ångest i mig liksom testar hur det kommer kännas när Påsklovet blir till vardag igen, då har jag inget att luta mig mot utan måste redovisa fem hundra tusen miljoner steg. Det känns fan skit, och matten vill jag inte ens tänka på. Fy farao, hur ska jag hinna med allting när det plötsligt är Maj? Eller, jag snart är det ju Maj månad. Och vi som var i Falun nyss, i Februari. Det var bäst då, för då var inte allt lika uppdelat och det fanns ingen riktig vardag som man blev tvungen att gå igenom. Och ingen som skrek åt en heller. Saknar Falun lite, men det ligger ju ändå bakom en så varför ens bry sig. När som helst går jag ut i nian, vilket känns märkligt. Jag går när som helst ut åttan, med riktiga betyg och så måste jag planera min framtid också. Det känns bara märkligt, varken bra eller dåligt.

Vill helst lyssna på Lars & Håkan nu, men jag är så trött så att jag inte ens orkar gå till min säng. Eller leta efter min käre mobiltelefon. Plus att jag måste duscha. Men det orkar jag icke heller. Önskar lite att jag var en pojke, dem är sötare.

Längtar till Cirkus, och till Medborgarplatsen och förväntan. Nu är jag bara tråkig, och jag skriver inget vettigt heller.
Saknar min myckenhet som jag bara har ibland.
/A.




Lite weheartit etc.






Far away from the sorrows, and we would become

nothing you can ever say,
than you´ll really fade away.