Stilla flyter vi iväg, bara få vara ifred.

Nu har orkeslösheten tagit över hela mig igen, jag önskar att jag fick sova bort dagarna och kanske nätterna med. Fast näe, under nätterna får man lite privathet åtminstone.
Men orkar ingenting, lite sorgligt. Jag får panikattacker och skapliga hjärtinfarkter så fort jag gör bort mig, att det ska vara så svårt att bara leva och inte fokusera på att gå rakt och spela vanlig?

Vissa dagar bara blir så, att jag vaknar på morgonen och det enda som håller mig vaken under dagen är längtan efter min säng och lite sömn. Önskar att jag fick sova bort det mesta, jag kan knappt hålla ögonen öppna på kvällarna eller komma i tid en enda gång till skolan. Lite svagt, till och med respektlöst, det säger min lärare. Det värsta är att det är sant. Oh god, I hate my self.

Finns det ingenting som kan göra en pigg och vaken?! Jag kan sova i elva timmar eller i fyra; fortfarande lika utmattad och orkeslös. Det går ju knappt att öppna ögonen ibland, så då känner man sig lite misslyckad och meningslös. Jaja, tur att man inte är deprimerad iallafall! Det skulle väl vara gräddet på moset liksom, damn it. Damn you reality!

Och så försökte jag vara söt idag på idrotten, för att kläderna blev obekväma. Jag hoppas jag lyckades halvt iallafall. Halvfullt, inte halvtomt. För jag hatar idrotten. Jag vill inte svika laget, men mot blodigt allvar och prepubertala män så blir doppbollen lätt ett skämt.


/Inget mer