I still catch myself feeling blue

Orkar fortfarande inte mer. Orkar inte andas. Orkar inte ha ont varje morgon jag vaknar, varje kväll jag ska sova. Började gråta ikväll på tåget.
Två tårar rann, jag kollade runt på de andra passagerarna på tåget och väntade på att någon skulle göra någonting men ingen såg mig i ögonen.
Så då slutade jag gråta.


Hängde med gänget på blå vägen, drack gratis kaffe såklaaaart och nu sitter jag här i min jobbiga säng med hostattacker.
Jag har verkligen inga planer, inget mål, ingen ork men jag fortsätter ändå. Känner inte så mycket.
Nu låter jag som the pussy number one här, gnällig som få, men vad ska jag säga?
För ingenting går ju bra. Allt gör bara ont. Mitt liv är typ obra, hahaha

Det värsta är dock när folk börjar känna medlidande för mig, förväntar sig att jag ska börja grina och börja älta the problems in my personal life offentligt men come on, cunts? Det händer inte, för jag har mitt lilla personal space och inte ens mina närmsta vänner får veta särskilt mycket.
Känner att jag vill färga håret i nån crazy färg, typ pastellrosa eller babyblå, och gå så till skolan och köra en fuck you åt alla som hälsar.
Jaja, life goes on
Jag ska kanske maybe se Olof Palme da movie lixom denna helg så fett coolt lixom serjöst :D