Bakvið skýjaból vaknar sól úr dvala

Imorgon blir det filminspelning med gänget, wish me luck då.

Min hals kliar och sticks, jag hostar som ett mumintroll, jag tror jag faktiskt börjar få feelings för nån snubbe och det är komplicerat och jobbigt SÅKLART så jag skiter i allting bara ooooch så känner jag att jag är lite pank.

Min lärare Gunnar hade serious talk om min skolsituation idag och min jättehöga frånvaro, och han behandlade mig som ett problembarn och klappade mig på axeln, såg väldigt bekymrad ut och ba "Det här vill jag verkligen slippa, inge kul äre, det här vill jag inte se igen, Andrea du måste kämpa nu" och allt det där sved som fan innerst inne fastän jag först inte märkte det.
För varje lektion som jag har missat har jag haft skäl, så jag har inte skolkat osv, men det var så han tolkade det. Och min morsa vet ju om allting med mina lektioner och mina möten, de gånger jag kommit försent och varit sjuk så det är ju inte direkt så hemskt. Jag visste dock inte om att Gunnar liksom... brydde sig om oss.
För jag fick den känslan. När vi hade det där samtalet. Alltså, att han kind of bryr sig. Det sved.

Men iallafall, taggar inför trailern imorgon, hoppas att vi kan vara seriösa nån minut at least så att vi får några bra shots och inte fakkar opp hela faderullan.
Åt by the way en chokladpudding nyss. Det var gosigt. Lyssnar på sigur ros så ofta som det går nu, känner mig mer avslappnad av det, och jag behöver verkligen slappna av. Eller må bra. Eller flytta. Till en stuga vid havet, nära en tjock skog, bort ett tag. En månad. En vecka. Ett år. Äsch, whatever, nånting bara.