Jag vet inte riktigt.

En kompis, som för några månader sen förlorade sin hund är mega ledsen över det. Bokstavligt talat så orkar hon knappt leva utan den hunden och jag vet inte varför men hon får mig att känna mig dålig.
För jag själv skriver aldrig något om min morfar som dog för 1 och ett halvt år sen. Jag känner mig jättedålig, som om jag inte bryr mig, vilket många i min familj sagt att de tror att jag inte gjorde.
Klart jag brydde mig.
Jag saknar honom jättemycket. Jag kommer aldrig att se honom igen. Jag tror inte på ett liv efter detta och jag blir bara sur när människor säger att vi ses i livet efter detta.
Nej, man ser ingen då. Man existerar inte mer. Allting försvinner och inget finns. Absolut ingenting. Det är som att sova utan att vakna.

Jag bryr mig jag med.
Jag måste väl inte visa mig svag hela tiden för att hela människosläktet ska förstå?
Eller, jag vet inte.
Jag rantar och är allmänt trött på mig själv. Och på allting runt omkring mig.
Hejdå.