Schizofreni

Igår fick jag ett kärt möte av en nära vän, mig själv för några år sedan.

Hon var sprudlande glad, livet var fullt av mysterium, hon var oskuldsfull och hade ett öppet sinne och hon skrek av glädje. Igår mötte jag upp henne, i en bil, efter en konsert och hon hade energi, allt hos henne strålade. Hon satte sig brevid mig och vi delade samma glädje som för nästan 6 år sedan, bara att denna gången var jag äldre, hade körkort och bil, känslan av oskuldsfullhet har sköljts bort en aning och mitt sinne har förvandlats till ett svart hål som fylls av hat till omvärlden. Men igår var vi enade. Allt var som då.

Då skrikandes på en skogsväg utanför centrala Bollnäs står hon och tar språnget ut i världen.
Nu skrikandes på en landsväg i en bil utanför Söderhamn sitter jag och hon nu, och förstår varandra, trots att vi är så olika. För vi delar samma lycka, våra hjärtan slår lika snabbt, vi är lyckliga.

Hon påminner mig om att aldrig glömma lyckan.

Varning!
Schizofrenin i texten kan skrämmas