Det nalkas vår

Står helt stilla vid Brunnsparken, spårvagnen väntar på att människor som skall stiga av och på.
Även jag står stilla, väntar, ser mig om. Vet inte riktigt vart jag ska, allt är nytt, doften, ljuden, synen och alla människorna runtomkring.

Jag har fyra vägar att välja på.
Ett håll där en båt tar sikten, den andra (rakt fram) visar vägen längs älven och ståtliga byggnader, den tredje (åt vänster) ser ut att visa sig i vimmlets tecken av olika transportsmedel och fortgående fotsteg kring matdofter och high fashion affärer. Ser jag mig om (bakåt) vimmlet kommer även därifrån, men bakåt vill jag inte gå, jag vänder mig framåt igen. Står stilla en stund. Människor ser sig om vid två av mina kanter, funderar och ser sig omkring efter något slags fordon de endera skulle riskera livet för eller akta sinna steg emot. Alla som hamnar brevid mig stannar upp, som att jag vore en trafikpolis som visslade i pipan och höjde armen för ett "STOP!". Men jag står bara stilla, sammlar tanken om vilken väg. De står vid mig, och förstår det faktum att jag inte aktar mig för något, jag skall varken frammåt, bakåt eller åt sidan, jag står bara still.
Dom ser smått bittra ut när de konstaterar att det var inget att se sig om för, inget att stanna upp till, inget som var att råka ut för. De råkade luras av min schargång, stillheten.
Sedan nyfikenhet, varför står hon där? Jag ser ögonen riktas emot mig, inget jag lägger större intresse i, jag ser redan vad frågan är i uttrycket - Varför?
Jag småler och vänder klacken mot båten.

Ja, detta är en stad att förundras över.
Att de idioter man en gång åkte ifrån, har jag likväl här, men en aningen större skala.
Skönt att komma hem.