orkar inte

jag är inte så som många kanske tror...
jag har sämsta självkänslan man kan ha
jag är inte rädd att göra bort mig för jag vet att jag bara kan skratta och gå vidare
men jag är rädd för folk
rädd för blickar på stan, vet exakt vad dom tänker då jag får ögonkontakt, vet exakt...
jag är rädd för minsta lilla beröring, blir rädd och nervös
jag har alltid velat bli våldtagen
eller asså... inte på DET sättet
mest att ha gjort det innan det lixom verkligen gäller
jag älskar att göra migsjälv illa
älskar att bränna mig, skära mig, spy upp maten jag nyss åt, osv
jag älskar att trakassera folk, tills det blir för mycket och jag säger förlåt, oftast blir jag inte förlåten
jag älskar att kaxa emot folk, än fast jag vet att det är fel..
jag vill bli artist, som typ Miley Cyrus, kanske inte exakt, men lite iaf

jag har varit otrogen för många gånger för att kunna räkna
jag kysste, asså verkligen "kysste" första killen för bara några månader sen

avundsjuka blir till ilska, ilska blir till hat, hat blir till trakasserier, trakasserier blir till böner, flera flera böner om kvällarna, än fast jag inte är kristen, böner blir till ledsamhet, ledsamheten blir till att jag ber om förlåtelse, förlåtelsen godtas inte, livet blir en liten smula värre....

jag har svårt att sätta mig in i andras situationer, har svårt för att förstå vad jag gjort förren det är försent

det är jobbigt...

har svårt att prata med främlingar om mitt liv, därför jag inte går till BUP/skolkuratorn längre
kan inte kommunicera med dom riktigt...

jag kan inte vara nära vatten, blir som en panikattack som blir till tårar som blir till medvetslös för jag har inte fått luft, har inte kunnat andas..........








så nu vet ni lite mer....