Ny berättlse, del 1

Denna gången blir det en annorlunda berättelse, en som jag själv kommit på och den kommer vara i 3 delar.
Jag har velat skriva något i den här stilen så för några veckor sen tog jag fram något som heter papper och penna och försökte komma på idéer.
Jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag vill att det ska sluta men jag har ett par sätt som jag tror är riktigt bra.
jag försökte oxå att få den så kort som möjligt för läsa är ju jobbigt.
Om ni vill göra det lite mera bekvämare för ögonen så har jag Tumblr där ni kan läsa den.
Hoppas att ni finner första delen intressan och spännande.


Det är så tyst och fridsamt nu.
Jag öppnar mina ögon och ser gräs vid mina knän.
Varför sitter jag på knä och vart är jag?
Jag tittar upp och ser att jag är i en mörk skog.
Vart är jag?
I mitt förvirrande tillstånd hör jag ett högt smärtsamt skrik.
Jag tittar runt och ser en kvinna. vem är hon? hon ser bekant ut.
Mitt hjärta stannar när jag ser varför hon skriker.
En varelse så avskyvärd, ett monster!
Han har henne fången, jag måste göra något!
Monstret far iväg med kvinnan, hennes skrik ekar igenom den mörka skogen.
Jag måste rädda henne!
Jag springer efter och använder hennes skrik som vägledning.
Så mycket frågor, var är jag? vem är kvinnan?
Ingen tid att tänka på det nu, jag måste först rädda henne från det hemska monstret och sen
kan mina frågor bli besvarade.

Hur långt har jag sprungit nu? känns som evigheter och det är inte lätt att springa i det här mörkret.
Kanske jag borde stanna och samla mig? nej, jag fortsätter!
Mina andetag smärtar och mina lungor skriker efter luft.
Min syn svartnar och mina ben ger upp.
Jag faller.

Solen lyser starkt när jag vaknar.
jag samlar kraft för att ställa mig men misslyckas så min knän får duga tillsvidare.
vart är jag nu?
Ett stot öppet fällt med bara gräs men framför mig ser jag ett träd, ett så olikt alla andra jag sett.
Så vacker är det.
mina ögon kan inte slitas bort från det och plötsligt känns trädet bekant, varför?
En kvinna och ett träd, vad pågår här?

Jag försöker ställa mig upp och lyckas den här gången.
Vart är hon nu, misslyckades jag fullkomligt med att rädda henne?
Nej hon lever ännu men vart ska jag gå? Det finns inget så långt jag kan se.
Solen bländar mig när jag tittar över det stora fältet, jag spetsar öronen och hör ett ljud, vatten?
Jag följer ljudet och min öron lurar mig inte, en bäck med rinnande vatten följer en lång väg bortåt.
Min kropp säger åt mitt att dricka men borde jag?
Frestelsen för stor och mitt huvud dyker ner.
Mina trötta kropp får energin tillbaka och med nya krafter tar mig till det vackra trädet och sätter mig vid det.
Varför sätter jag mig här, borde jag inte gå vidare?
Jag ställer mig upp igen men varför stannar jag inte här?
Kvinnan...
Solen börjar gå ner nu, jag borde gå vidare men vart? det enda jag ser är gräs och det här trädet.
Jag får ta en vild gissning.

Solen lyser sin sista stund nu och jag är fortvarande fast här, jag måste ha hamnat i helvetet men jag kan inte minnas att jag gjort något så illa att jag förtjänar det här.
Som inte det är illa nog har solen övergivit mig nu och jag är omsvept i mörker igen.
Jag stannar och samlar mig men i samma stund jag stannar så hörs något bakom mig.
Något närmar sig.
Panik forsar över mig och jag springer.
Hur for jag än springer så känner jag det bakom mig är bara är en armlängd ifrån att ta mig.
I min panik hör jag något annat, jag tar chansen och följer ljudet.
Ett hus!
Med mina sista krafter i mina ben tar jag mig till huset.
rusar upp för trappan och smäller igen dörren.
Är jag säker nu?
Jag glider ner längst dörren.
Hjärtat dunkar så fort att det gör ont i mitt bröst.
Inget hörs utanför så jag slappnar av och min hjärta dunkar normal igen.
Jag torkar svetten från min panna med armen och ställer mig upp.
Några djupa andetag och sen går jag längre in i huset.
I huset finns inte mycket förutom trasiga möbler, spindelväv i taket och allt är täckt med ett lager av damm.

Jag går in i vardagsrummet och samma känsla igen går igenom mig.
Det är bekant.
Kvinnan, trädet och nu det här huset.
Utanför fönstret ser jag ett hav som dunkar mot stenarna vid stranden utanför.
Måste varit det jag hörde innan.
Jag skrattar lätt över att vatten åter igen hjälpt mig.
På en hylla ser jag trasiga foton på äldre och yngre människor men ett får mitt hjärta att stanna och mitt blod att frysa till is.
Med darrande händer tar jag fotot.
Jag minns nu och raseri tar över mitt sinne.
Ett skrik hörs utanför fönstret och där står hon med monstret.
Han tar ett hårdare grep och springer iväg med henne.
Jag springer till köket och grepar en kniv och springer efter.
Ute så omsveper mörkret mig men det kan inte ta mig nu.
Hennes skrik igen navigerar mig och snabbt ser jag dem.
Närmare och närmare kommer jag och tillslut är jag så nära att jag knuffar till monstret.
Han tappat henne och hon faller ner på gräset.
Med hårt grepp om kniven hugger jag mot monstret.
Jag vill se honom dö efter allt han gjort, allt helvete han satt mig i och vad han gjort mot oss.
Han ska dö!
Knivens blad missar och han ställer sig mot mig.
Ett hårdare grepp om kniven rusar jag igen mot honom och hugger.
natten exploderar.