Del 2

Finns att läsa här och på Tumblr, är bara att klicka här för att ta er ditt (coolt med en länk som heter något annat va?) Ursäkta förekommande felstavning och grammatik också.




Ännu en kväll ensam med människor jag inte gillar, Så mycket värre har mitt liv blivit sen jag vann det där priset.
Vem kunde ana att jag bara skulle bli tommare och att mitt liv fått mindre mening.
Mitt liv var så mycket bättre innan men nu är det bara du och jag och den här nya världen.
Jag vänder mig och blickar ut över människoskaran som dansar sina fåniga danser och bemöter varandra med sån falskhet.
Varför måste det vara en skam att tacka nej till sånt här och varför så ofta?
Ilska sveper över mig jag får ta en till för att lugna mig, jag bestämmer mig för att gå ut och ta en nypa frisk luft och förhoppningsvis kan jag överleva kvällen.

Månen och stjärnorna lyser starkt på himlen när jag kommer ut och allt är så tyst.
Jag vilar mig mot balkongens armstöd och suckar djupt, mitt huvud börjar snurra svagt när jag släcker mina ögon.
En röst väcker min ur mitt tillstånd och jag vänder mig.
Rösten kommer från en kvinna som frågar mig hur jag mår.
vi pratar en stund och hon frågar mig om jag vill dansa.
Jag tackar ja och hon drar in mig bland skaran av människor jag betraktar så illa och dansar deras fåniga danser.
Hon berättar för mig under dansandet att bara vara någon som bara sitter vid baren så är jag väldigt bra på att dansa.
Jag skrattar och säger att hon inte är så dålig själv.
Efter musiken tystnar så grepar hon min arm och drar med mig ut till ett träd.
Hon ställer mig under det och hon tar min hand och det blir så tyst, endast bäcken som rinner bredvid hörs.
Hon kommer närmare, så nära att jag känner hennes andetag.
Mitt hjärta börjar dunka snabbare och hon kysser mig.
Under den kvällen så fann jag det jag sökt hela mitt liv efter, lycka.

Det tog inte lång tid innan vi gifte oss och jag minns hur hon tjatade på mig om alla idéer, allt skulle vara perfekt.
Jag bestämde mig för att ge henne något hon länge velat ha. ett hus, ett hus vid stranden.
En plats vi kunde gömma oss när allt blev för mycket, en plats där inga andra förutom vi fanns.
Det tog månader innan huset var klart och vi kunde börja flytta in.
Efter många timmars arbete med att lyfta möbler in så fick jag ett lugnare arbete av min älskade.
Sätta upp foton på hyllor.
Det var foton på gamla människor, unga människor och så fanns det dom på oss som jag lade en la lång blick över med ett stort leende.

Tiden gick och allt var prefekt tills jag började få en märklig känsla, Varje gång jag blickar ut över skogen från fönstret så känns det som något är där ute och tittar på oss.
Min älskade säger att jag bara är fånig och bara inbillar mig.
Jag hoppas det, det är ju bara hon, jag och havet utanför, men ändå så känns det som något är där ute i skogen.
Dagar går och hur mycket jag än försöker sluta tänka på det så kan jag inte.
Jag bestämmer jag mig för att ta tur i skogen och titta efter om jag ser något, det kanske bara orädda djur som bor nära.
Av någon anledning hittar jag inte min jacka så jag får låna min älskades.
Jag beger mig ut och snart är jag omfamnad av träd som nästan gömmer himlen ovanför.
Om det inte hade varit ljust så skulle det vara kolsvart här och om det hinner bli mörkt innan jag hinner hem igen så använder jag bara ficklampan jag tog med.


Timmar passerar utan minsta skymt av något som kan lätta mitt sinne och det börjar bli mörkt nu så jag bestämmer mig för att gå hem igen, som tur vet jag vägen till trädet som står mitt i det stora fältet utanför skogen, därifrån blir det lätt att hitta hem.
Jag kommer ut och ser himlen igen som är helt svart och jag får använda min ficklampa för att se marken.
I mitt gående så ser jag det lysa starkt mot horisonten.
Min mage vänder sig, panik forsar över mig och jag börjar springa.
Eld omsveper huset och ett svart moln stiger sig mot den mörka himlen, min älskade står utanför.
I hennes chock tillstånd så får jag fram att hon han ringa efter hjälp men det skulle ta lång tid innan någon kommer.
Jag håller om min älskade som börjar gråta och ser över elden som omsveper vårat hus.

Veckor har gått nu sen vårat hus blev förstört, det är otroligt att det inte brann ner helt.
Hela huset står uppe fast liknar numera ett skräckhus, helt svart och nästan allt är förstört.
Polisen sa att det fanns några föremål som var relativt oskadda så min älskade och jag bestämmande oss för att åka och hämta dom.
Under färden så kunde jag inte tänka på något annat än att jag hade rätt.
Någon var där ute, någon försökte mörda min älskade.

Hela dagen tog det och mörkret han krypa fram innan vi svänger av motorvägen, min älskade sover djupt i sättet jämte mig. Jag hade velat att hon inte följde med, galningen där ute i skogen kanske är kvar så jag måste vara på min vakt.
Mörkare och mörkare blir det och jag får svårt att se vad som är framför mig, jag flyttar huvudet lite längre fram och jag ser något som verkar närma sig.
En smäll hörs och jag tappar kontrollen och kör rätt in i skogen, bilen välter och börjar rulla nerför en slätt och det blir mörkt.
Jag vaknar upp och ur min yrsel vänder jag mig till min älskade.
hon andas.
Några andetag och jag kopplar bort mig och kryper ut bilen, snabbt tar jag mig runt och drar ut min älskade.
Hon vaknar upp och det tar några minuter innan vi samlat oss helt.
Vad hände?
Som ett blixtnedslag minns jag vad jag såg innan och jag bestämmer mig för att inte ta några risker.
Jag tar en ficklama ur bilen, tar tag i min älskade och drar med henne längre in skogen.
I vårt gående hörs ett knastrande bakom oss och vi gömmer oss bakom ett träd.
ljudet närmare sig och jag gör mig beredd.
Med en snabb sving slår jag till någon i mörkret som faller på knä.
Min älskade börjar skrika och personen tittar upp på oss.
Fort tar jag min älskade och springer iväg med henne längre in i skogen med personen bakom oss.