Weirdows blogg



Tjej, 21 år. Bor i Svalöv, Skåne län. Är offline och var senast aktiv: 13 maj kl. 14:19

Weirdow

Senaste inläggen

Någonting behöver ändras.
12 november 2015 kl. 12:25
Drömmarnas kraft..
24 juli 2015 kl. 22:36
Existerar er logik?
11 juni 2015 kl. 01:33
Panikångest, vi möts igen.
18 maj 2015 kl. 16:44
Obehag.
23 april 2015 kl. 01:13
x.x
16 mars 2015 kl. 16:58
Fuck denna dagen..
3 mars 2015 kl. 14:45
Mitt mående=Illske-utdriv.
21 februari 2015 kl. 19:26
Fuck..
29 december 2014 kl. 21:40
...
3 december 2014 kl. 12:08
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Kalla mig Skittles. Civilstatus: Player
Läggning: Bisexuell
Intresse: Spel
Bor: Själv
Politik: Anti-allt
Dricker: Sprit
Musikstil: Metalcore
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2012-06-09

Någonting behöver ändras.

Jag har gått på BUP, haft läkare som kollat på mig som om jag vore dum i huvudet och oförstående människor kring mig hela mitt liv.
Jag började på BUP, Barn och UngdomsPsykiatrin, sen flera år tillbaka delvis för att jag inte vetat varför jag varit deprimerad, alls.

Jag kommer alltid med samma svar varje gång jag är på dessa möten "jag vet faktiskt inte varför jag blir deprimerad".

Bara igår insåg jag att svaren har funnits där hela tiden, men har inte kunnat göra något alls åt den.
Det kan inte bara vara jag som skäms och mår som jag gör på grund av att samhället ser ut som det gör?

Varför inser så få att något BEHÖVER ändras?

Jag grät nästan, inte ens engelska läraren ville prata om hur isbjörnarna har det.

Jorden förstörs.
Det blir svårare för många äldre då priserna höjs.
10 åringar klär ut sig i 'sexiga' kläder och sminkar sig.
Det snackas om invandring, etc.
Det blir svårare att få jobb.
Vi lär oss inte nödvändiga saker som hur man hyr lägenhet osv. men vi lär oss fan hur man räknar komplicerade uppställningar som vi kanske aldrig får användning för?

Det är väll inte så konstigt att vi har hemlösa?
Är det konstigt att det blir konflikter mellan individer när det ser ut som det gör?


Och förresten.
Du med dumma kommentarer på G kan väll göra det enkelt skita i att kommentera och klicka vidare för att göra det bättre för oss båda.
Onödiga kommentarer från onödigt folk.



Drömmarnas kraft..

Till och med mina drömmar vet vad jag önskar i mitt inre.. jag vet dock att det inte kommer hända.

Jag hade mitt roliga och jag sumpade det ganska fort.
Som vanligt.
Det blir likadant vartenda jävla gång.
Ger upp ännu en gång, jag ska inte ens försöka mer.
Jag orkar inte.

Haters gonna hate~



Existerar er logik?

Allmänt vredesutdriv, inga dumma kommentarer~

Så, om jag fattat detta rätt... Jag är nästan 18 men är inte tillåten att ha besök hemma?
Besök är ett nej-nej men att gå ut mitt i natten är helt okej?!
Dock är det inte okej att komma hem för sent då ni ligger och sover och inte kan somna om?
Okej, ni är oroliga för er sömn men inte att jag kan ligga misshandlad och död någonstans i världen.
Well. DET VAR INTE MITT VAL ATT BÅDE SOVA PRECIS VID DÖRREN OCH UTAN FUCKING VÄGGAR ATT TÄCKA NÅGRA SOM HELST LJUD.
Det diskuterades att dom skulle sätta upp tillfälliga "väggar" till sitt sovrum men det sket sig. Skyll er själva då.
Var ni inte berädda på att era barn skulle växa upp och behöva närhet av vänner för bättre mående, varför skaffade ni då några?
Inte för att jag ångrar min existens, men ändå.
FUCK.
Vill ni så gärna att jag ska förlora mitt liv utanför hemmet och sitta inspärrad på rummet resten av sommaren, skaffa en jävla lägenhet till mig så slipper ni mig.

Hade en polare och pojkvännen hos mig idag, vi satt och diskutera grejer, tyst.
Runt 9 tiden på kvällen kommer pappa upp och säger att vi måste vara tystaför att alla sover och att dom får dra hem.
Jo tack, skjuts är på väg, we got this fucking shit.
Och även säger han 'inget mer besök denna veckan'.

HAHAHAHA, JAG HAR SOMMARLOV OCH DET ÄR BARA TORSDAG ÄN SÅ LÄNGE.
Jag får inte lov att ha en eller två polare här för att jag ska må bättre men själv drar ni hit halva släkten och diskuterar våra döda farföräldrar.


Jag börjar betvivla mina föräldrars logik.
Fuck this, imorgon drar jag med mig några polare ut och håller mig så långt härifrån det går, resten av dagen.



Panikångest, vi möts igen.

Jag orkar verkligen inte mer skit nu.
Mamma mår dåligt, kaos omkring vänner och backstabbande fkn idioter överallt..

Jag kan inte andas..



Obehag.

Allt idag = Rent helvete.

Har haft fruktansvärda humörsvängningar hela dagen (onsdag), kan bero på att jag drack rätt mycket kaffe och åt knappt dock.
Panikångest på hög nivå har även varit en deltagare i detta måendet.
Bara just idag har jag känt detta, aldrig mått så konstigt NÅGONSIN av vad jag kan komma ihåg.
Det ända som är kvar nu är väll magkänslan.
Magkänslan säger att jag kommer förlora något värdefullt och det är jag verkligen inte mentalt redo för.
Det är dock bara en känsla, jag kan ha väldigt fel för mig men det är så jag känner.

Jag är fullt medveten att detta är skrivet på en torsdag morgon, i mitt huvud är det dock fortfarande onsdag då jag inte hunnit sova än.
Kan nog bli svårt i tanke på dessa omständigheterna dock.

(Stress utdriv, låt det ligga utan att kommenterar dumt. Just nu behöver jag bara stöd och råd från vänliga själar.)



x.x

Fick inte logga in på facebook om jag inte ändrade namnet, så jag ändrade.
Var tvungen att skicka personbevis dock.
Där är PROBLEMET.

JAG HAR INGET JÄVLA ID ELLER PASS.

Ingen mer Facebook för mig nu verkar det som..

Alla de där bilderna, statusarna, minnena och allt det där är borta.

Tack och hej.



Fuck denna dagen..

Jag har inte lust för något idag.
Dygnade två nätter i rad, dock sover jag på dagen efter skolan i några timmar.
Vill dock inte stänga ögonlocken längre...
Allting verkade vara så bra.
Tills pappa ringde. Han lät sjuk på ett snörvligt sätt som om han gråtit..
Jag fattade inte först..
Tydligen hade min farfar tagit sina sista andetag igår.
Nu väntar begravningen, jag vill inte.

Det var många år sen vi hade bra kommunikation med farmor och farfar, det är precis det som är felet.
Farmor lämnade oss för något år sen, jag han aldrig säga farväl.
Och nu är Farfar borta... Han hatade dock oss, mamma mest.. men han är fortfarande familj.
Jag saknar honom faktiskt, farmor också..

Hoppas ni har det bättre, vart ni nu är hamnar..



Mitt mående=Illske-utdriv.

Well, eftersom jag bor på internat åker jag hem ibland för att hälsa på min familj.
Det är dock inte så enkelt som det låter.
Jag trivs inte här och jag har faktiskt ingen aning varför.
Jag har inga problem med päronen eller syskonen, jag får bara dåligt samvete över att jag umgås med dom för lite.
Men jag vågar verkligen inte vara här för länge.
Gråtfärdig och förbannad är jag bara när jag är hemma, kan inte ens snacka med päronen om det.
Pappa börjar bli gammal så jag vill inte lägga för mycket på hans axlar.
Mamma är raka motsatsen till mig och förstår inte alls varför jag gör som jag gör.
Jag umgås för lite med mina syskon helt enkelt så jag får dåligt samvete.
Och min hund, som alltid funnits där när jag mått dåligt eller haft benbrott. (Överrörlig=Bryter armar lätt)
Han kommer kanske inte ens finnas så länge till då även han har problem med benen, alla benen...

Jag vet inte vad jag gör med mitt liv längre, jag är som en söndrig spegel, ihop tejpad och på väg att falla.

Jag trivs med att skriva på detta viset, just här, då jag känner att inte allt för många av mina släktingar hittar detta.
Och mina nära vänner har möjlighet att få en glimt av varför jag mår som jag gör.

Låt det vara, inga dumma kommentarer på det hela så slipper vi konflikter.



Fuck..

För några veckor sen märkte jag en bula på vänster sida av nacken som jag är rätt säker på att jag inte hade innan.
Dom sa att den skulle försvinna efter ett tag, dock var det moders som sa det, henne kan man inte ha fullt förtroende till, to be honest.
Inte nog med det.. Upptäckte nyss att jag hade ännu en bula men på den högra sidan, den vänstra är dock mycket större..
Jag har ingen aning om vad det är, kan vara stress, kan vara något annat ofarligt... men jag är fett nojig...
Det var längesen jag var så här rädd sist..



...

He acts like everything is fine while i'm here totally miserable and sad.
My friends tell me "Stay lesbian".
Do they know how hard it could be when i'm already miserably in love?
You don't always have the strength and control of your feelings as it seems.