Allt jag gör här är att klaga

Idag är piss. Eller, denna kväll. Dagen började najs, men sen i en pluggpaus så såg jag en sak på insta som påminde mig om hur mitt liv va för bara några månader sedan. Delar av mig saknar det så det gör ont. Vänner som jag kanske aldrig kommer se igen, folk som fått mig att känna mig fantastisk, platser som givit mig lugn. Men vet att jag romantiserar mycket av det också...vissa delar i allt det där var i slutet, kanske till och med tidigare än så, ganska trasiga.

Det är mycket som hänt sedan oktober som jag aldrig skulle vilja byta ut, och de flesta av dem hade inte skett om inte det som då var mitt liv hade ändrats.

Stora livsförändringar är inte min starka sida, jag hatar de väldigt ofta. Jag tänker ofta tillbaka på saker jag kunnat göra för att se till att det inte blev som det blev. Just nu håller de tankarna mig vake, och jag har ett viktigt prov imorrn som jag måste va pigg till.

Jag behöver skrika, prata ut, en kram, en kalldusch, lite hångel, känna mig åtrådd, känna att jag faktisk har nån jag kan lita på i alla lägen. Kanske är dessa legitima känslor, eller så håller jag på att dippa pga medicnen.

Nu ska jag ta en atarax eller tre och hoppas på att jag inte vaknar groggy imorrn...