Allt faller, men inte på plats

Trodde aldrig att det skulle bli såhär jobbigt. Att knappt kunna fungera större delen av veckorna utan att gå sönder helt. Jag brukade kunna sitta timmar i sträck med skoluppgifter och go the extra mile för att jag tyckte det va intressant. Idag kan jag knappt skriva en tidslinje utan att bryta ihop. Jag känner inte igen mig själv eller mitt mående på denna nivån. Har ingen ork till något verkligen. Bara gå i runt på ett Ica maxi gör mig helt matt och jag får jobbigt att andas. Det är inte jag, inte jag alls.

Igår åkte jag in till akutpsyk efter att nästan gråtit för receptionisten på min vårdcentral och sen hon som satt i telefonen vid akutpsyk innan jag åkte in. De kunde tyvärr inte göra så mycket förutom att elda på min vårdcentral att verkligen ta tag i mig. Sa kanske inte till 100% hur det va då jag inte har tid att bli inlagd eller liknande. Är rädd att om detta varar för länge så varar inte jag.

Jag vill ändå hoppas att detta bara är för nu, att jag kommer bli den jag vet att jag är innerst inne igen. Att jag bara får känna mig normal och som en fungerande människa. Önskar att om jag bara skrek extra högt eller grät extra länge att det ska rinna ur mig.

helvetesjävlaskitvadjaghatarallt