Lite tankar

Som alltid när Adam åker härifrån eller jag åker ifrån honom efter vi setts så mår jag ALLTID så dåligt. Får allt från ångest som bara känns lite sådär i magen och bröstet, enda ut till att jag inte klarar av att lämna min säng. Vet inte varför, jag kanske älskar honom för mycket. Långdistans är fan ingen dans på rosor, visst är det najs med egentid men jag vill inte ha såhär mycket ensamhet.

Under dessa perioder så tänker jag lite extra mycket. På allt. Just denna gången blev det som så många andra gånger ang mitt liv. Såg en video om högskola och så, vilket fick mig att tänka på allt kul man brukar höra och se från högskolestudenter med vänskap, fester och kårgrejer. Men sen kommer jag, jag och min dumma idé om att distans va jättebra. Självklart finns det massor av fördelar, speciellt eftersom jag har psykiska och fysiska problem som gör att även om nått inte är bra så kan jag delta i skolan, vilket var ett problem under gymnasiet. Men jag har blivit så sjukt isolerad och har inga vänner i klassen. Vet att vissa i klassen ses, men eftersom jag både är blyg och bor jävligt dåligt till så blir det liksom inget för mig. Jag får inte uppleva något högskoleliv, jag får bara ligga i min säng och må dåligt.

Det känns ofta som att mitt liv bara är en rad missade möjligheter. Det är en sjukt jobbig känsla och det är typ bara mitt fel. Känns som livet springer ifrån mig och jag hinner inte med för att jag fått en astma attack och ligger och dör. Mycket nöjd med den metaforen.



Borde plugga till prov och läsa nya kursens kurlitteratur, men jag kommer nog bara ligga i sängen som en grönsak.