</3

Vad är egentligen värst?
Att bli dumpad av den man älskar, eller att dumpa den man älskar för att man ser att det inte fungerar?

Det är en månad sedan nu, men det gör fortfarande ont.. Jag vet att det är fel att tycka synd om mig själv eftersom det är jag som gjorde slut, men när man har att välja mellan krossat hjärta eller krossad själ så är det opartiskt sett ett enkelt val.

Jag saknar henne fortfarande, och en del av mig vill inte släppa henne. Samma del skriker i smärta vid tanken av att hon antagligen skaffat 100000 nya vänner som är 100 ggr snyggare, smartare och allmänt bättre än mig. Jag får panik när jag hör våra låtar på radion, och varje gång jag ser en hundvalp så känner jag den nu välbekanta kniven i bröstet.

Men likväl vet jag att det bara skulle blivit värre om jag stannade. Det räcker inte med att vara ett perfekt par på ytan, det fick jag förstahandserfarenhet av.

En bra relation bygger på tillit, och det var en stark bristvara hos henne. Jag antar att jag helt enkelt inte mår bra i ett förhållande med någon så paranoid att jag inte ens vågar erkänna att jag pratat med tjejerna i min egen klass.

Om man bara var lika okänslig som fjortiskillarna som springer rundor överallt..