På väg tillbaka

Jag är idag snart 21 år och har haft ett rent helvete. Jag har dock haft personer som har hjälpt mig, den ena personen finns även här på emocore. Utan den personen hade jag nog inte funnits idag.
Det jag vill komma fram till i detta inlägget är att jag är på väg tillbaka, på väg upp på rätt stig igen.

Jag har kämpat länge och i måna år och som fortfarande 21 år kommer där stunder då jag är rädd för mig själv. Men inte lika hemskt som förr.
Jag har börjat kunna kontrollera mina känslor och tankar.
Mitt beroende finns fortfarande kvar inom mig men det är inget som längre syns på utsidan. Senast jag satte bladet mot huden var för snart 1 år sedan, där kommer inte en dag utav att jag tänker på det och hur det "hjälpte" mig.
Men idag står jag här med egen lägenhet som jag bor tillsammans med min sambo på 23år och två underbara katter som ger min dag glädje.
Jag kämpar fortfarande mot min depression och beroenden men idag är det jag som har kontrollen, idag är det jag som bestämmer.
Där kommer dagar då du mår skit men då måste du försöka hålla huvudet högt och vissa för dina inre monster att du inte tänker lägga dig, du kommer inte låta dig själv falla på knä igen och stanna i den positionen.
Mina ärr på min kropp är ett bevis att jag var starkare än det som försökte förstöra mig. Jag lyckades hålla mig kvar på jorden med hjälp av ett mycket litet fåtal personer men mest på grund av viljan av en framtid.
Varje dag är en kamp emot viljan och mitt tillfrisknade men jag vägrar att ge upp, jag vägrar att ge med mig, detta är mitt liv och det är jag som har kontrollen.
Dagarna går uppåt och neråt hela tiden, men innerst inne finns där en balans som du måste hitta för att få din vardag att fungera och fortsätta gå framåt. Det viktigaste är att du inte stannar i de dagar som går neråt.
Du lever bara en gång och du har bara ett liv och en kropp, men dina chanser är många men bara för det behöver du inte använda alla.
Jag fick tillbaka en del av mitt förnuft och det var det som räddade mig ifrån ett liv i en kista under jorden. Det räddade mig ifrån att inte förstöra min hudkostym mer än den redan var. Mitt förnuft sa att det är inte dina öppna sår som räddar dig, det är läkningen av dig själv, din process.