Fack you.

Visst jag mår bättre en många andra, har inte lika stora problem som dom flästa, har en pojkvän som bryr sig, har vänner som bryr sig, har en okej familj, går på en bra skola.
Wooow värsta bästa livet antar jag..

Men ne.
Jag mår psyciskt dåligt.
Varje dag är som ett helvete.
Att sitta på bussen till skolan är okej.
Att sitta i klassrumet funkar.
Att sitta i matsalen är lite jobbigt.
Att vänta på bussen funkar.
Att sitta på bussen funkar ganska dåligt..

Att komma hem, sätta mig med datorn, att inte mer en bara se på serier eller lyssna på musik funkar.
Men när jag väl inte har något att göra.
Då kommer tankarna.
Alla äckliga tankar.
Det enda som löser det är att sova.
Sova, sova, sova och sova lite till.
Mardrömmarna är till och med bättre.
Dom ljuger inte för mig.

Samma helvete dagen efter,
Buss, skola, vänta, buss, lektion, hem.
Tankar, sova.

Om och om igen, varje dag.

Det blir aldrig bättre.
Det kommer inte bli bättre.
Jag har tänkt det hundra gånger.
"Det kommer bli bättre, detta kommer bli en toppen dag" men vet du va?
FACK YOU. Det blir fan inte bättre.
Dom få stunder jag har av glädje är när Matt har tid att prata..
Visst ibland kan vi prata i timmar, andra kanske en timme eller så..
Han får mig att le, skratta och må bra.
Det är den enda som har fått mig att göra dom där helt störda ljuden av glädje man kan få..
Som får mig att tänka på ett annat sätt..
Han har fått mig att bry mig mindre, fått mig att se allt från en annan vinkel.
Vissa dagar klarar jag av att skita i allt bara gå rakt igenom dagen för att jag vet att vi kommer prata..
Andra dagar ser jag ingen mening med livet och vill bara... More or les dö.

Men lixom that is, jag mår inte bra.
Jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
Jag får panik/ångest över det mästa..
Jag spyr tre gånger om dagen max.

Mellan 3 an till nian så vart jag mer eller mindre manipulerad av en tjej jag nu mera inte har kontakt med..
Allt för att vara med i gänget allt för att vara dennas "bästa" kompis eller något..
Allt för att inte stötas ut ur gänget..
Lixom visst jag var liten men endå..
Hade det inte varet för att vi vart ovänner i sexan till slutet på sjuan så hade jag nog aldrig träffat en av mina närmaste vänner som räddade det lila hoppet av livs lust i mig..
Jag e så jävla dum varje gång tar jag tillbaka den personen som tryckt ner mig mäst, Som fått mig att må så jävla dålligt.. och ja här e jag.. fortästter med samma jävla dumma ska om och om igen.

Okej jag har aldrig haft en förelder som missbrukar alkohol, aldrig blive slagen, våltagen eller något.
Men blivet psyckiskt trakaserad av folk i skolan.
Av min farsa som jag mer en gärna vill ska fara och flyga.
Av min släktingar som tyckt jag e the most wierd thing thats exsist..
TILL OCH MED AV FOLK PÅ KONSUM.

Jag tar åt mig saker väldigt lätt men sån e jag
Och de gör inte saken bättre..
Visst med tiden så har jag lärt mig att inte ta in allt, låta saker gå förbi men det är fortfarande svårt..
Vissa dagar går de bra andra går de skit..
Jag arbetar på allt..
Mitt humör, mina problem..

Att våga se sina problem har jag kommet över
Att våga säga till sig själv att jag har problem har jag kommet över
Sen är de den stora tröskeln att faktikst över komma mina problem som jag fortfarande arbetar på att gå över..
Att faktikst urskilja vänner från falska skit högar e också svårt..
.. Jag vet inte..
Jag mår dåligt över saker som hänt.. Men jag lever endå i nuet.. Nu okrar jag itne skriva mer... Live with it..