Jävla fan!

Den som sa att ''sluta tvivla för att han älskar dig verkligen'' tänker jag skjuta så fort jag får chansen.
Jag kännde på mig att det skulle bli såhär. Det var jag som drev honom så långt att han sjönk tillbaka i sin egen deppresion som han så hårt hade jobbat på att kunna hantera. Jag är en hemsk människa som inte förtjänar hälften av dom grejer som jag älskar.
Jag förtjänar inte att någon älskar mig för jag tar fram det värsta i människor. Det här är helt och fullt ut mitt fel.

Imorgon har jag ett möte på BUP, det är dags att fråga om jag kan bli intagen nånstans så att jag får hjälp med att reda ut mina problem utan att vara i samma miljö som mina problem. Jag behöver åka bort ett tag och den här gången tänker jag få som jag vill.
Jag vill inte vara den personen jag är just nu men jag vet inte hur fan jag ska lösa allt själv. Istället skäller jag ut folk för minsta lilla, oftast de som betyder mest för mig som nu i helgen. Jag är en hemsk människa och det vill jag inte längre.
Jag vill slippa höra att jag beter mig som en barnunge och att skrika och gråta inte löser nånting. Jag vet. Det finns inga bortförklaringar för mitt beteende och bara jag kan stoppa det här. Så som jag ser det nu finns det bara två utvägar; Snabba vägen ut eller åka bort och få hjälp helst så fort som möjligt innan jag fuckar upp ännu mer, innan saker och ting hinner bli som jag frukar och jag tar snabba vägen ut ändå.

Jag hatar mig själv för allt jag har sagt och gjort men särskillt för sakerna som jag inte har sagt och gjort. Jag ångrar allt så grovt att jag inte ens kan kolla mig själv i spegeln utan att vilja strypa den som kollar tillbaka på mig.

Jag är rädd. Rädd för att allt hinner gå åt helvete som förut, utan att jag får en chans att bättra mig.